En dag för motstånd

Låt årets första maj bli en motståndsaktion. Det här är den svenska oppositionen. Målet är en annan politik och medlet är en ny regering.

Första maj 2014. En dag för motstånd. Låter det märkligt? Det sägs ofta att oppositionen ska sluta klanka ner på regeringen och i stället tala om vad den själv vill. Ett sådant förhållningssätt anses finare och mer anständigt i den politiska debatten. Motståndaren ska man bara kritisera till en viss gräns.

Jag håller inte med om det i år. Om det är något som behöver kanaliseras just i dag, så är det missnöjet med alliansen. Människor lever med konsekvenserna av åtta års borgerlig regeringspolitik: En kraschad sjukförsäkring. En sensationell försämring av skolresultaten. Och en hög arbetslöshet, särskilt bland unga människor.

Vad har vi fått för det? Fem jobbskatteavdrag. Som kommer att göra inkomstklyftan mellan kvinnor och män ännu större än den redan är.

Ursäkta inte er ilska, första maj-firare. Självklart har ni rätt att vara förbannade på en politik som kallar sig arbetarvänlig men som i själva verket motarbetar allt som arbetarrörelsen står för. Det var inte direkt Moderaterna som införde allmän och lika rösträtt, trots att någon partisekreterare har försökt hävda det.

Naturligtvis är Moderaterna historielösa som arbetarparti. De är helt enkelt inget arbetarparti. Allra minst för de arbetarkvinnor som sliter hårdast i vårt samhälle till allra lägst löner.

Om ni tycker att jag låter kompromisslös nu, så var så goda. I motståndet mot allianspolitiken alstras energi. Ilska är välgörande, den väcker livsandarna och är första steget mot förändring: Att Reinfeldt förlorar valet och att vägen därmed ligger öppen för en mer solidarisk politik.

Det sägs att väljarnas rastlöshet är det största hotet mot alliansen. Ingen nutida regering överlever mer än åtta år – sedan har landet ledsnat, lyder statsvetenskapliga analyser. Det kan säkert vara en statistisk sanning. Men alliansen kommer inte att förlora valet för att väljarna är rörliga. Utan för att de är arga.

En som gör motstånd i dag är Mona Sahlin. Hon första maj-talar i Jönköping, på samma klockslag som nazistiska Svenskarnas Parti. ”Det behövs inga tysta majoriteter, vi behöver många synliga och modiga majoriteter. Jag vill verkligen vara en av dem som visar avsky mot intolerans”, säger hon i Aftonbladets Partiprogrammet.

Självklart måste mobiliserande nazister möta folkligt motstånd var de än dyker upp. Mona Sahlin visar, som så många gånger förr, att hon tar kampen mot högerextremismen.

Det måste även den övriga arbetarrörelsen göra på första maj – inte minst mot Sverigedemokraterna. Deras rasism maskeras med falsk nolltolerans men ingen kan ha missat vad Sverigedemokraternas själ är: Att vissa människor saknar värde. Det vilar hela deras gärning på.

Sverigedemokraterna har allt att vinna på att övriga politiska partier är otydliga. Då kan de börja framställa sig som de enda som ”vågar tala klarspråk” i ett annars jämngrått politiskt landskap.

Ge inte rasisterna chansen till sådana lögner. Låt årets första maj bli en enda stor motståndsaktion: Det här är den svenska oppositionen och den är stark. Målet är en ny politik och medlet är en ny regering.

Enda sättet för de rödgröna att vinna makten är att verkligen gå i opposition. Så att det inte råder några tvivel om att värderingar fortfarande styr politiken. Om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.