En efterlängtad gruvdebatt

Miljöpartiet har begärt en särskild riksdagsdebatt om gruvnäringen och mineralpolitiken. Äntligen blir frågan om värdet av de norrländska naturresurserna en riksangelägenhet.

Utländska gruvbolag har fest i Sverige just nu. Samtidigt som världsmarknadspriserna på mineraler är höga, till följd av Kinas efterfrågan, har Sverige skandalöst låga gruvavgifter. Gruvbolagen behöver bara betala en halv promille av värdet på mineralerna till staten. I världens övriga gruvnationer brukar nivån ligga på mellan fem och 30 procent.

”Statens villighet att ställa upp med infrastruktur och utbildning, i kombination med snabb handläggning, en rimlig bolagsskatt och – naturligtvis – den sällsynt låga mineralavgiften, har gjort Sverige till ett Klondike för den globala gruvnäringen”, skriver Po Tidholm i ett kritiskt och upplysande reportage i senaste numret av Magasinet Filter.

Det råder ingen tvekan om att nya gruvor kan vara med och rädda utarmade bygder. Pajala fick nytt hopp och liv när Northland öppnade sin gruva i Kaunisvaara. Men vad hade hänt om Northland gått i konkurs, som de var förfärande nära att göra i våras? Det hade varit det hårdaste slaget mot Pajalabygden hittills. Nu blev i stället konsekvensen att många Pajalabor förlorade sina investeringar när Northlandaktien sjönk som en sten.

I Jokkmokk pågår en bitter strid om prospekteringen av järnmalm i Kallak. Kommunen har delats i två läger, för och emot gruvan. Kritikerna påpekar att människors livsutrymme och stora naturvärden hotas. I Dagens Nyheter skriver företrädare för de svenska samerna att den kraftigt expanderande gruvindustrin ”utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen”.

Den norrländska gruvdebatten, som är särskilt intensiv just nu, tyder på ett nytt och välbehövligt självförtroende i landets norra delar. Trots att Norrland är basen för svensk industri och export – med malm, skog och vatten – har regionen länge setts som tärande istället för närande. Norrlänningar har ingen anledning att acceptera och internalisera sådana myter och fördomar.

Få makthavare låtsas över huvud taget om debatten om gruvavgifterna och gruvnäringen. I tystnaden kan anas en rädsla att stöta sig med gruvbolagen. Men norrländska och svenska politiker har ingen anledning att bara tacka och ta emot när prospekterarna knackar på dörren. Gruvbolagen är inte här för att rädda norrländska bygder – utan för att de ser chansen att tjäna stora pengar. Naturligtvis bör gruvregionerna få del av vinsterna.

Den stora frågan är hur gruvnäringen ska samexistera med människor och natur – och med andra näringar som renskötsel och turism. Detta måste makthavarna våga svara på. Det är inte rimligt att Norrland fungerar som statens och världens koloni.

Gruvnäringen ska vara en del av norrländsk utveckling – inte avveckling.