Det Birgitta Ohlsson meddelar sina medsystrar är faktiskt väldigt viktigt: Varje generation flickor ska få det lite bättre. Tro inte dem som säger att vi redan är där.
Birgitta Ohlsson skriver knappt ett ord om några andra kvinnor än medelklassens, skriver Göran Greider gubbtjurigt i Aftonbladet.
Omdömet gäller Ohlssons uppmärksammade bok Duktiga flickors revansch.
Det är rätt, Göran! När man inte gillar, eller till och med känner sig personligen träffad av något man läser, då ska man absolut gå till attack.
Men Greider har fel, och hans reaktion är typiskt narcissistiskt futtig. Birgitta Ohlsson, aktiv i Liberalerna, skriver VISST om andra kvinnor än medelklassens. Hon gör en stor poäng av sin egen mors klassresa efter den fattiga uppväxten i Västerbotten. Jag har uppriktigt sagt svårt att se den stora skillnaden mellan Greiders och Ohlssons uppväxtmiljöer med knappa resurser i svenska småstäder. Att Ohlsson råkade ha en ”matteprofessor” i sitt radhuskvarter, gör henne knappast till någon överklassprinsessa med sommarställe i Cannes.
Hela boken är faktiskt en uppgörelse med det slags privilegiesamhälle som det svenska håller på att bli, med krympande medelklass och minskande social rörlighet. Jag delar inte Ohlssons krampaktiga kärlek till marknadsliberalismen, men håller fullständigt med om att bristen på meritokrati gör oss alla sämre.
Fast det är inte för högerresonemangen man läser Ohlsson, Duktiga flickors revansch har större sprängkraft än så. När hon lyckas sätta ord på det osynliga men kompakta motstånd som möter alla kvinnor som sticker ut hakan karriärmässigt, känner jag för att ställa mig upp och göra vågen.
Här finns det svart på vitt. Dataintrången, de pornografiska bilderna och förtäckta hoten när Ohlsson kandiderade till ordförande i LUF. Uppsträckningarna av högste chefen när hon profilerade sig för mycket i media. Den svaga kvinnliga chefen med ständiga kommentarer om framför allt vikt och kläder – ett subtilt sätt att flytta fokus från eventuella jobbprestationer till privatsfären.
Nej, Ohlsson är inte, som vissa feminister, rädd för att tala om hur även kvinnor medverkar till att bevara patriarkala strukturer.
Nej, Ohlsson är inte, som vissa feminister, rädd för att tala om hur även kvinnor medverkar till att bevara patriarkala strukturer eller om hur ont det gör att bli motarbetad av sitt eget kön.
Det är svårt att prata om de här sakerna. I många hundra år har den svenska arbetsmarknaden, en av världens mest könssegregerade i praktiken styrts som ett klansamhälle med patriarker i ledningarna för familjeföretag, partier och fackföreningar.
Genom historien har budskapet till kvinnorna varit ett och detsamma: ingen idé att ni anstränger er.
Birgitta Ohlsson vägrar att lyssna på det örat. Har alltid gjort det. Och det hon meddelar sina medsystrar nu är faktiskt väldigt viktigt.
Den feministiska missionen är att gå framåt. Varje generation flickor vi sätter till världen ska få det lite bättre. Kvinnor ska våga leva, arbeta, älska och drömma på samma villkor som sina manliga generationskamrater.
Många säger att vi redan är där. Tro dem inte. Kolla statistiken, lönerna, pensionerna, gå till källorna.
Vi har fortfarande långt kvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
