En förlorad politisk generation

Alla underliga turer runt Socialdemokraternas skuggbudget har utlöst gamla välkända idéstrider inom vänstern: privatiseringar, skatter, rutavdrag och föraktet för medelklassen.

I Dagens Nyheter skrev det tidigare statsrådet Jan Nygren i förra veckan ett långt debattinlägg. Mycket var naturligtvis både rätt och klokt. Det mesta har sagts förut. Men den här gången klingade argumenten annorlunda. Något verkar ha förändrats i själva samhället och i den politiska debatten.

Finanskraschen 2008 och den följande eurocirkusen är en sammanhängande och grundläggande kris för både kapitalismen och de senaste 25 årens politik. Många har undrat varför den inte förändrat det politiska språket och lett till nya slutsatser.

Det är självklara frågor. Men otåligheten glömmer politikens tröghet. Om en hel generation övertygats om en världsbild försvinner den inte ens när världen förändras.

I sin sista debattbok, ”Illa far landet”, förutspådde den nu avlidna historikern Tony Judt att man inte längre kommer vinna val på löften om frihet, men på reformer för trygghet. Det börjar se ut som att han hade rätt.

Det behöver inte innebära att politiken vänder till vänster, den kan lika gärna ta ett språng mot kvävande konservatism. Trygghet är ett lika tvetydigt begrepp som frihet. Men det innebär slutet för en ofta tanklös syn på marknaden. En hel uppsättning föreställningar, som gjorts till självklara ”sanningar”, börjar långsamt kollapsa – eller åtminstone ifrågasättas på nytt sätt.

Mängder av politiker, opinionsbildare och forskare har investerat hela sina karriärer i de ”sanningar” som inte längre fungerar i praktisk politik och plötsligt låter som anakronismer. En del lyckas tänka om. Andra blir till en förlorad generation – kvar i förgångna strider.

Det har hänt förut och det händer nu igen. Var det därför Jan Nygrens artikel kändes så stum?

Exemplen växer på hur den här förlorade generationen bromsar kritik som tränger på: reaktionerna på SNS försiktiga rapport om privatiseringar och avregleringar, oviljan att diskutera ett pensionssystem som inte längre fungerar, den märkliga kortslutningen i socialdemokratin om skolorna, storbolagen och vinsterna. Ja, utmärks inte hela den europeiska politiken just nu av en förlorad generation och deras känsla av vilsenhet?

Men också många som ägnat hela sina liv åt att kritisera marknadsliberal politik har fastnat i samma fälla. Även deras argument präglas av förfluten tid. Hur många tycker att Lars Ohly talar spännande om kapitalismens kris? Båda parter står fastgjutna i en gemensam brottarpose, som en bronsstaty på museet för politiska strider.

Mona Sahlin hade förutsättningar att befria sig från den förlorade generationens grepp. Men hon gick bet på uppgiften. Framtiden tillhör de som lyckas.