söndagskrönikan Mens har åter blivit något kvinnor förväntas skämmas över. Och det sker med ett språk i syfte att nedvärdera och begränsa oss, skriver Veronica Palm.
I torsdags firade jag och mina tonårsdöttrar internationella Mensdagen på samma sätt som vi brukar: med röda, kladdiga och järnrika bär – jordgubbar. Ingen av oss tycker väl egentligen att den egna mensen är nåt att fira, men vi tar varje chans till go-fika.
Och nog är det viktigt att uppmärksamma mens. Runt om i världen tas första mensen som ett skäl att ytterligare diskriminera flickor. För många kan den lilla första blödningen förändra livet över en natt. Efter första mensen ökar risken för att giftas bort. Flickors frihet att röra sig begränsas och vissa tvingas sluta skolan. Det är lång väg kvar innan varje flicka och kvinna har rätten att vara människa, en fri människa. Men för rättvisans skull ska sägas att det går i rätt riktning. Sakta. Allt för sakta. Men i rätt riktning. De senaste tio åren har fler flickor i världen fått gå i skolan, färre regioner tillämpar selektiva aborter av flickfoster och för bara några veckor sedan beslutade Sudan att förbjuda kvinnlig omskärelse. Viktiga steg för flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.
Samtidigt finns oroande tendenser till att utvecklingen i vår del av världen går i motsatt riktning. Den allt mer högljudda identitetspolitiska högern är framför allt kvinnofientlig.
När jag var tonåring var mens något vi skämdes för. Vi smusslade med (allt annat än ultratunna) bindor på vägen till skoltoaletten och kunde inte tänka oss en större skam än att blöda igenom. Jag blir fortfarande kallsvettig när jag minns hur en av de andra tärnorna efter luciatåget böjer sig fram och viskar att jag har en röd fläck där bak. Jag var längst av alla tärnor och hade gått sist ut ur den fullpackade kyrkan efter konserten. Det årets luciafirande avslutades med att hela byns blickar var riktade mot mitt inte helt vita lucialinne.
Den icke-liberala högern blir också i Sverige mer och mer besatt av kvinnors kroppar.
Mina döttrar tillhör en självklarare generation. En generation som förvissa till stor del definieras av oro, press och stress, men inte av skammen för det lilla blodet. De har fått ord och förståelse för så mycket kring sin kropp som min generation aldrig pratade om. Inte minst mens är befriande oproblematiskt.
”Men så kan vi ju inte ha det? Fria flickor.” tänker patriarkatet då, och slår tillbaka med full kraft.
Den icke-liberala högern blir också i Sverige mer och mer besatt av kvinnors kroppar. Kanske såg vi det först när abortmotståndarna började vädra morgonluft för några år sedan. Den senaste veckan lyste det igenom när en razzia mot sexköpare åter väckte en diskussion om huruvida det alls ska vara ett brott att köpa sig rätten att förnedra en annan människa, eller köpa våldtäkt som det också kan uttryckas.
I detta finns också mensen. Ord med mens, som menskonst (vad är det ens?) blir skällsord i paritet med batikhäxa (och vad är det då?). Den identitetspolitiska högern bygger ett språk i syfte att nedvärdera och begränsa kvinnor. Och som så många gånger i historien blir kvinnans kropp slagfält i kampen för och emot kvinnors frihet.
Att åter göra mens till något vi förväntas skämmas över är inte bara att gå tillbaka till min tonårsskam i en liten by på 90-talet. Identitetshögern gör det dubbla. De både skammar och aktivt pressar tillbaka flickor och kvinnor när de ger ord och verktyg att förnedra, hata och raljera. Om du ska hitta en hårda kärnan av kvinnohat i Sverige så finns det i identitetshögerns forum och dess svans av incels och våldsverkare.
Så ja. Att fortsätta avdramatisera mens är viktigt. Det lyfter skam från flickor och kvinnor, och kan vrida ett verktyg ur handen på den höger som vill begränsa våra rättigheter. Mina jordgubbsätande döttrar blir vuxna i en tid där vi inte bara kan, utan också måste, prata om mens. Mens är en fråga att ta på allvar – blodigt allvar.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
