BURMA Det är smärtsamt när ledare som skapat hopp och förtröstan sviker, båda sina ideal och sitt folk.
Jag tänker på Burmas politiska ledare Aung San Suu Kyi. 1995 deltog jag på FN:s kvinnokonferens i Peking, som journalist utsänd av TCO. På den tiden satt Aung San Suu Kyi i husarrest i en villa på Universitetsgatan i Burmas dåvarande huvudstad Rangoon.
Militärdiktaturen övervakade varje steg hon tog. Men på en videotejp som smugglats ut från landet uppmanade hon delegaterna vid kvinnokonferensen att stärka rättigheterna för de miljarder kvinnor på jorden som diskrimineras i arbetslivet och får ta huvudansvaret för hem och hushåll.
Hennes tal följdes av ett öronbedövande jubel. Aung San Suu Kyi såga inte bara som en representant för demokratirörelsen i Burma, utan även för globala krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Fyra år tidigare hade hon tilldelats Nobels fredspris.
Aung San Suu Kyis husarrest förlängdes i omgångar och under en period satt hon också i fängelse. 2010 blev hon till sist frigiven och 2012 vann hennes parti Nationella demokratiska förbundet en jordskredsseger.
Hon valdes in parlamentet och blev en av landets ledande politiker. Sedan 2016 är Aung San Suu Kyi Burmas högsta statsråd och den som i realiteten styr landet.
Nu måste världssamfundet ställa upp med massiva insatser för att ge humanitär hjälp till de människor som flytt Burma.
I den burmesiska delstaten Rakhine har folkgruppen rohingyas länge varit utsatt för grovt förtryck. Majoriteten av befolkningen är buddister medan minoritetsgruppen rohingyas är muslimer. Redan 2013 rapporterade Human Right Watch om ett upptrappat våld riktat mot rohingyas. Under de senaste månaderna har våldet skenat.
Satellitbilder visar att flera hundra rohingyasbyar har bränts och jämnats med marken. 400 000 rohingyas har flytt till grannlandet Bangladesh. Regeringen där har svarat att flyktingarna måste återvända hem, men i Burma erkänns de inte ens som medborgare.
Zeid bin Ra’ad, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, kallar övergreppen i Burma för ett skolexempel på ”etnisk rensning”. Från stora delar av världen kommer hårda fördömanden mot den burmesiska militären. Aung San Suu Kyi har dock stoppat huvudet i sanden och svarar svepande att de »verkliga problemen« ska undersökas.
Den civila regeringen i Burma har inte formell rätt att styra över militären. Grundlagen ger överbefälhavaren rätt att bestämma när våld ska användas.
Men Aung San Suu Kyi har full frihet att kritisera militären och låta internationella observatörer undersöka vad som skett. Inget vet hur militären skulle reagera om hon gjorde det, men det är ännu värre inte våga kritisera de väpnade styrkornas övergrepp.
Nu måste världssamfundet ställa upp med massiva insatser för att ge humanitär hjälp till de människor som flytt Burma.
Här borde också Sverige kunna göra en insats. Aung San Suu Kyi har svikit – vi får inte låta det ske.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
