Grön omställning Det räcker inte med storslagna planer på att anlägga gruvor och bygga vindkraftverk. För att skapa en grön revolution behöver man också ha människor med sig, skriver Björn Elmbrant.
Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson förklarade för en tid sedan att han älskade gruvor. Denna kärleksförklaring mildrade han sedan något i radions lördagsintervju. Men han backade inte från det grundläggande – att socialdemokrater mer än mycket annat uppskattar industriella framsteg. Det är därför socialdemokratiska hjärtan klappar hastigare inför batterifabriken Northvolt i Skellefteå och H2 Green Steels bygge i Boden. Förmodligen är det därför att det som nu sker är en påminnelse om att 50-talets stora svenska industriella framgångar åtföljdes av arbetarrörelsens dominans på den politiska arenan. Kanske kan kärleken också bero på att det inte tycks handla om att leva på uppblåsta aktievärden som Klarna och andra liknande liberala haverier, utan att försöka skapa ”riktiga” värden.
Men det finns åtskilliga frågetecken inför att vi här skulle stå inför en sådan utveckling. Var ska de tusentals nya arbetarna bo? Priserna på bostadsrätter i Skellefteå har de senaste åren stigit med flera hundra procent. De socialdemokratiska försummelserna inom bostadspolitiken blir här synliga. De flesta OECD-länder jagar samma spetskompetens som de gröna pionjärerna i norra Sverige. Så om rekryteringen ska klaras måste inte lönerna upp och vad betyder det för den inflation som redan skenar?
Eftersom byggprocessen i Skellefteå ska gå fort har delar av den hamnat på mindre seriösa underentreprenörer utan kollektivavtal. Något som knappast den gamle fackföreningsmannen Karl-Petter Thorwaldsson borde uppskatta. Men framför allt har jakten på mineraler – många nödvändiga för att bygga batterier – skapat intressemotsättningar mellan industrins planer och folk som bor i norra Sverige. Mest känd är striden mellan rennäringen och idéerna om en gruva i Kallak i Jokkmokk. Men också försöken att utvinna grafit i Vittangi i Kiruna kommun har mött lokala protester från samernas sida. Detta trots att batterifabriken Northvolt fullt utbyggd skulle behöva 5 procent av all grafit som överhuvudtaget bryts. Och med en gruva i Vittangi skulle världsmarknaden för den eftertraktade metallen inte längre domineras av Kina.
Var finns de människor som förr gick i bräschen för vågade satsningar och som brann av iver att pedagogiskt förklara att för att någonting ska bli bra för många krävs det uppoffringar.
En annan viktig förutsättning för en omställning – en stor ökning av fossilfri el, som snabbast och billigast kan ske genom en utbyggnad av vindkraften – har stött på folkligt motstånd. Det finns motstånd som måste respekteras. Framför allt när rennäringens krav på betesmarker kolliderar med gruvplaner måste samtal föras, kompromisser sökas. Massor av projekterade vindkraftverk har emellertid stoppats på senare år därför att de – ibland felaktigt – sägs skymma de boendes havsutsikt och minska värdet på fastigheten.
Men kan – lite tillspetsat – privata intressen gång på gång ta över vad som är centrala samhällsintressen? En kraftig utbyggnad av vindkraften skulle förmodligen snabbt pressa ner våra höga elpriser. Vill nejsägarna inte ha lägre elpris? Not In My Backyard är den engelska beteckningen på hur nejsägare resonerar. Det vill säga, bra eller dåligt, inget ska ändras på min lilla bakgård. Men kan man på en gång klaga över hur hembygden avfolkats, hur de egna barnen flyttar och samtidigt säga nej till tusentals nya jobb? Det är en nedslående bild av trögheten i svensk samhällsdebatt att alltför få inser att en grön revolution inte kommer av sig själv.
Det diskuteras nu om man ska ekonomiskt kompensera kommuner för att de accepterar vad motståndarna beskriver som smutsiga gruvor och brummande vindkraftverk. Det är väl bra. Men måste man inte upplysa också? Var finns de människor som förr gick i bräschen för vågade satsningar och som brann av iver att pedagogiskt förklara att för att någonting ska bli bra för många krävs det uppoffringar. Då var dessa pedagoger ofta socialdemokrater. Idag domineras detta parti av personer som försöker lappa och laga på en trasig verklighet via en bångstyrig riksdag och inte har mycket tid över för den långsiktiga pedagogiska huvuduppgiften. Men får man inte de flesta människor med sig, hur ska det då kunna bli en verklig grön revolution?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
