fredagskrönika Det behövs uppenbarligen ytterligare ett antal rundor hos talmannen innan det står klart att en svag minoritetsregering är en bättre lösning än ett extraval, skriver Anders Jonsson.
Hur kommer det att gå? Vem blir statsminister?
Det var den vanligaste frågan jag fick före valet och får nu efter valet.
Hittills har jag svarat samma sak. Ulf Kristersson blir statsminister i en moderat enpartiregering eller också blir Stefan Löfven statsminister i en socialdemokratisk enpartiregering.
Hittills har inget hänt som fått mig att ändra svar.
Läget är detsamma som före valet. De olika turerna efter kaffedrickandet hos talmannen har snarare förstärkt min slutsats att det till slut kommer att bli ungefär som Ulf Kristersson tänkt sig innan han kastade in handduken åtminstone tillfälligt i söndags.
Det låsta läge som uppstått talar för att M, möjligen med KD, eller S, möjligen med MP, bildar regering. Alternativet är extraval och det vill ingen annan SD och Jimmie Åkesson ha. Ett extraval skulle dessutom kunna bli katastrofalt för C och L när framförallt Annie Lööf riskerar att få bära hundhuvudet för den parlamentariska krisen. Liberalerna är redan nära fyraprocentsspärren och ett extraval skulle kunna leda ut ur riksdagen.
Så extraval blir det inte. Men det behövs uppenbarligen ytterligare ett antal rundor hos talmannen innan det står klart att en svag minoritetsregering är lösningen på det som ännu inte är en regeringskris, men som kan bli.
Kristerssons förstahandsalternativ var en borgerlig fyrpartiregering som skulle tolereras av Socialdemokraterna. Det hade möjligen fungerat om den borgerliga alliansen blivit större än de rödgröna i valet. Men nu ställde ett mandat till det.
»Glöm det« sade Stefan Löfven redan i valrörelsen och det har han ännu inte glömt.
Kristerssons andrahandsalternativ var att bilda en moderatregering som de borgerliga partier som ville fick vara med i. Den skulle regera utifrån alliansens gemensamma program och förhålla sig »pragmatiskt till de parlamentariska förutsättningarna«, skrev Kristersson på Facebook.
Varken SD eller V skulle ges inflytande över regeringens inriktning. Regeringen skulle »frimodigt lägga fram sin politik och prova den i riksdagen«. Lösningen skulle provas i ungefär ett år och sedan utvärderas inom alliansen. Skulle inte regeringen klara av att regera i »Alliansens anda« skulle den »när som helst tvingas avgå«.
Förslaget föll på att Annie Lööf och Jan Björklund sa nej med motiveringen att en sådan regering inte skulle överleva utan åtminstone indirekt stöd från SD. Jimmie Åkesson hade uppenbarligen en annan uppfattning eftersom han deklarerade att SD ändå skulle ha röstat nej eftersom de inte skulle få något inflytande.
Lööf har bundit sig vid alliansmasten och sannolikheten för Stefan Löfven att lyckas är mycket liten.
När nu bollen gått över till Stefan Löfven är förstahandsalternativet snarlikt Ulf Kristerssons.
Löfven, som inte ville kliva över blockgränsen, vill nu att Annie Lööf och Jan Björklund ska göra just det i en mittenregering, alternativt ett regeringssamarbete med S. Här har inte minst Lööf bundit sig vid alliansmasten och sannolikheten för Stefan Löfven att lyckas med sitt förstahandsalternativ är mycket liten.
Min gissning är att det till slut kommer det att koka ner till att alla partier som säger att Sverigedemokraterna ska hållas utanför politiskt inflytande måste ta sitt ansvar. Det kräver uppgörelser i sak.
Då är det fullt möjligt för en kompromissvillig minoritetsregering att styra landet genom uppgörelser med olika partier antingen innan förslagen läggs till riksdagen eller i riksdagens utskott.
Särskilt som motsättningarna i sak inte är särskilt stora. Det reformprogram Ulf Kristersson lanserade på DN-Debatt kan till stora delar ligga till grund för uppgörelser över blockgränsen.
Om inget annat går är det bara att prova.
Såväl Stefan Löfven som Ulf Kristersson blir valda till statsminister om enbart deras egna riksdagsledamöter röstar för och alla andra utom SD:s lägger ner sina röster.
Anders Jonsson har bland annat varit inrikeschef på Ekot och har bevakat politik i många år.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
