Ledaren i GP som förordade ett blåbrunt regeringsunderlag dementerades snabbt. Men det var ändå det slutgiltiga tecknet på att sista smulan av Göteborgsliberalismen städats ut ur det skattefinansierade mediehuset.
Göteborgs-Posten fortsätter att chockera. Vi är många som undrar hur det står till. Både med ekonomin – vi skattebetalare har ju varit med och finansierat rekonstruktionen av det västsvenska mediehuset – och med det politiska omdömet.
»För den som önskar ett maktskifte nästa år är varken C eller L ett alternativ. För det krävs ett regeringsunderlag bestående av M, DK och SD« skrev ledarskribenten Alexsandra Boscanin i den tweetiga stil som har blivit ledarsidans signum.
Då hjälpte det inte att chefen i en uppdaterad web-version snabbt dementerade.
Skadan var redan skedd. Beskedet klart: GP:s ledarsida förordar nu ett helt konservativt regeringsunderlag, utan ett enda renodlat liberalt parti. För många opinionsbildare, från vänster till höger, var Boscanis inlägg det slutgiltiga tecknet på att GP valt väg.
Nu röjer man ut det sista av den Göteborgsliberalism som personifierades av publicisten Torgny Segerstedts modiga kamp mot nazismen under 1940-talet.
Det kan verka som en skitsak, ett litet steg för en ensam ledarskribent.
Men att en av Sveriges största morgontidningar på det här sättet vågar ta bladet från munnen, kan visa sig bli ett stort steg för mänskligheten.
Politiskt befinner sig Sverige, liksom många västländer, i ett instabilt läge. Under den förhållandevis välkommande ytan sjuder det av patriotiska stämningar. Sekelgamla idéer om gemenskap grundad på etnicitet börjar dyka upp igen.
I nyss utkomna boken Bebådaren, om den fascistiske 30-talsförfattaren Gabriele D´Annunzio, skriver Magnus Bärtås och Fredrik Ekman att det inte går att förstå högerpopulismen om man inte inser att den är svar på en viss sorts grundläggande mänsklig längtan.
Under den förhållandevis välkommande ytan sjuder det av patriotiska stämningar.
Inte bara den efter identitet och sammanhang i form av Nationen eller Folket, utan också längtan efter det renande våldet. D´Annunzio var bästsäljande författare, men också dandy, estet och demagog. Med sina blodsdyrkande dikter och våldsamma tal drev han Italien in i första världskriget.
Senare blev han en stor inspirationskälla för Italiens diktator Benito Mussolini, och än idag studerar den italienska fasciströrelsen hans skrifter och försöker lära av honom.
D´Annunzios exempel är en obehaglig påminnelse om att konsten kan fånga upp och kanalisera oartikulerad politisk vrede, inte alltid på ett konstruktivt sätt. Men var kommer vår tids frustration ifrån?
I sin bok The Age of Anger från 2017, skriver Pankaj Mishra (flitigt citerad i Bärtås och Ekmans bok) att vår tids stora missnöjesrörelser grundas i vad han kallar ressentiment. Det handlar om att människor, framför allt i väst, känner sig snuvade på det moderna projektets löften om frihet, stabilitet och ekonomisk rättvisa.
Den ökande ojämlikheten gör naturligtvis inte att alla, eller ens majoriteten börjar ropa på auktoritärt styre – men i land efter land, menar Mishra, ser vi ser vi hur vissa besvikna reagerar på ett sätt som börjar bilda ett mönster: med fientlighet, krav på ett återvändande till en förfluten tid, krav på våldsam handling.
Förvirringen leder till törst efter en existentiell politik, precis den sortens törst som folkhemsidén en gång i världen försökte råda bot på. Militarismen, i Sverige blygsamt uttryckt i försiktiga krav på upprustning av försvaret, fyller sådana existentiella behov. I Ryssland, Turkiet och USA älskar en majoritet av medborgarna sina starka ledare, inte minst för att de på olika sätt hyllar våldet.
På det sättet går det en tydlig linje från D´Annunzios fascistiska 1930-tal till militanta sikher, hindunationalister, vit makt-rörelser, IS, Erdogans nationalistiska Turkiet-projekt – och till Donald Trump och hans före detta spin-doktor, Steve Bannons, öppet redovisade Mussolini–influenser
Det är enormt starka känslor som söker ett utlopp. I Sverige finns det ännu så länge massor av skyddsvallar mot högerpopulism, nazism och fascism – men vad händer om de första börjar falla?
Jag tror att det räcker med att någon eller några inom det som brukar kallas etablissemanget går i bräschen för en mental re-mapping.
För visst är det sant att historien aldrig upprepar sig. Samtidigt verkar det som om ideologier och tankemönster, aggressionshandlingar och gruppmotsättningar ligger latenta i kulturen, och att väldigt lite behövs för att rubba jämvikten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
