Politikerna har tappat tron på att de kan styra ekonomin. Ser vi en ekonomisk doktrin som nått vägs ände?
2016 har börjat skakigt. Börserna faller. Allt fler ger uttryck för en underliggande och växande oro. Är vi på väg in i en nedåtgående spiral som inte går att vända? En ny global finanskris, värre och djupare än 2008?
Ja, det finns skäl till oro. Tidigare tillväxtmotorer som BRICS-länderna Brasilien, Ryssland och Sydafrika krymper dramatiskt eller står och stampar. Japan tampas med sin decennielånga stagnation.
Europa har ännu inte återhämtat sig och EU-projektet är i långa stycken i fara. Visserligen uppvisar USA, som var orsaken till krisen 2008, höga tillväxtsiffror. Indien växer också, men spelar på intet sätt samma roll för världsekonomin som Kina.
För det är den kinesiska utvecklingen som skapar ångest. Tillväxten har redan kommit ner, och det var oundvikligt. Men kanske väntar ytterligare nedskrivningar av prognoserna. Ser vi rentav en kinesisk bubbla som kan vara på väg att spricka?
Många av de obalanser som ledde fram till krisen 2008 består. Då lyckades västvärldens ledare undvika en stor depression genom enorma finansiella räddningspaket. Staten tog över skulder och banker från den privata sektorn och såg till att den finansiella sektorn inte fick hjärtstillestånd. Staten injicerade enorma volymer krediter i ekonomin. Centralbankerna blev huvudaktörer, medan politikerna famlade.
Det var ändå inget mot Kinas kredit- och investeringsexpansion. För att inte tappa fart ökade investeringskvoten till närmare halva BNP i Kina 2008, driven av en enorm kreditexpansion. 2008-11 stod Kina för 40 procent hela världsekonomins tillväxt. Kinas satsningar höll världsekonomin flytande.
Kinas ekonomi är en märklig hybrid av statskapitalism och marknadsekonomi. Efter valutareformen i höstas, som ska göra yuanen till världens femte reservvaluta, är den kinesiska valutan öppen för spekulation och rent av potentiella valutakrig är möjliga. Den notoriske spekulanten George Soros har redan satsat stora pengar på fallande asiatiska valutor. Dessvärre brukar han pricka rätt.
Börje Ljunggren beskriver i sin bok »Den kinesiska drömmen: utmaningar för Kina och världen« hur Kina byggt upp en enorm överkapacitet i industrisektorn, inte minst efter de senaste årens extremt omfattande investeringar. Mer än hälftens av världens stål tillverkas i Kina.
Men gamla välkända ekonomiska lagar gör sig gällande. Investeringarna uppvisar avtagande avkastning. Till detta kommer att Kina behöver ställa om sin ekonomi. Från investeringar till konsumtion och till en långsiktigt ekologiskt hållbar ekonomi. Det går inte att investera sig ur krisen. Trovärdiga reformer är enda vägen.
Finanskrisen hanterades genom gigantiska penningpolitiska stimulansåtgärder. I en ny ekonomisk nedgång är just dessa räddningsprogram en stor potentiell risk.
Vi lider redan av låg tillväxt. Permanent låga eller negativa räntor har inte förändrat bilden. Centralbankernas injektioner har inte kanaliserats i produktiva investeringar i tillräckligt hög grad. Dagens problem är inte inflation utan bristen på inflation. Till detta kommer fortsatta skuldproblem inom EU och i euroområdet. Andningen är osunt konstgjord!
I grunden är det fråga om en ekonomisk doktrin som nått vägs ände. Ekonomisk politik har reducerats till vad oberoende centralbanker kan göra med räntan, valutan och kredittillgången.
Tanken att politikerna via budgeten kan styra och påverka ekonomin är av dogmatiska skäl stängd. Där tycks huvuddelen av ekonomerna och politikerna märkligt eniga. Än så länge. Den politiska horisonten är kort sagt extremt kort.
Oron är berättigad. Vi balanserar på vulkanens kant i en värld i avsaknad av verkliga tillväxtmotorer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
