En ny geografisk politisk karta

Ledare Sverigedemokraterna har tagit över Centerns roll utanför städerna. Missnöjet på landsbygden är i grunden en ekonomisk och strukturell fråga.

Så får då Ulf Kristersson ­– med intill visshet gränsande sannolikhet – till sist bli statsminister. Året är 2022. Smolken i Moderaternas glädjebägare är ändå att man inte längre är största parti på den borgerliga sidan, en position partiet erövrade redan 1979 och sedan dess har behållit, fram tills nu.

Sverigedemokraternas frammarsch i svensk politik har många bottnar. En underskattad aspekt är att partiet i hög grad är ett landsbygdsparti, ju längre från städer och tätorter man kommer desto fler röstar på Sverigedemokraterna. Fokus har länge legat på att Socialdemokraterna tappat arbetarväljare till Jimmie Åkesson. Men Sverigedemokraterna har också ett mycket starkt stöd bland företagare och jordbrukare, vilket Valu 2022, som presenterades på ett seminarium under tisdagen, visar.

Och partiet har attraherat många väljare på landsbygden.

I praktiken har Sverigedemokraterna tagit över Centerns tidigare så starka roll utanför städerna. När Centern tappat väljare har Sverigedemokraterna nu blivit största borgerliga parti i många landsbygdskommuner. I det här valet exempelvis i Värnamo. Vilket har en särskild laddning eftersom Annie Lööf kommer från Värnamo, där hennes far tills för några år sedan var kommunalråd. Centern är dessutom ett av de partier Sverigedemokraterna tycker mest illa om. Annie Lööf leder ett uttalat liberalt (ofta nyliberalt) parti som på senare tid har vunnit hyggliga framgångar i storstäderna.

Det är i sammanhanget lärorikt att titta på vilka partier som numera är störst i Sveriges 290 kommuner. Sverige är förstås till stora delar rött eftersom Socialdemokraterna är det största partiet. Det finns fortfarande några blå kommuner där Moderaterna är störst, inte minst i Stockholm. Moderaternas marsch mot makten efter 1979 gick via den urbana medelklassen. Men nu har alltså Sverigedemokraterna blivit det största parti i en rad kommuner, i Skåne och Blekinge redan i förra valet. I årets val har samma sak hänt i ännu fler kommuner över stora delar av landet.

Här finns en intressant parallell till 1970-talet, då Centern var landsbygdens röst. På det stora hela var Sverige rött även då, med det fanns starka gröna centerpartiska styrkebälten och partiet var störst i ett antal kommuner. Sedan tappade Centern stöd på landsbygden och hamnade i kris. Inget varar för evigt, inte ens i politiken. Efter 2022 är Sverige nu allt mer gult på landsbygden på grund av Sverigedemokraternas framgångar. Vi har kort sagt en ny geografisk politisk karta.

På 1970-talet var Centern det största borgerliga partiet, med sitt bästa valresultat på drygt 25 procent 1973. Centern var då ett lätt konservativt intresseparti för jordbruket och landsbygden, ett folkrörelseparti djupt förankrat i skogarnas och åkrarnas Sverige. Partiets framgångar på 1970-talet bars fram av en kritik mot urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, i grund och botten en form av civilisationskritik och en djup tvehågsenhet inför ”moderniseringen”. Det här var i svallvågorna från Gröna vågen och det växande miljömedvetande som inte minst Centern bar fram. Det var då Stig Claesson, ”Slas” skrev sitt klassiska epos om det Sverige som höll på försvinna: ”Vem älskar Yngve Frej”.

Sverigedemokraterna står som alla vet för en annan slags konservatism, en högerpopulism med rötter i ”Bevara Sverige svenskt” och andra högerextrema miljöer. Partiets skäl att finnas till är dess främlingsfientlighet och invandringsmotstånd, men håller nu av en rad skäl på att bli vår tids landsbygdsparti. De två stora folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Centern har tappat sitt dominerande grepp om bruksorterna respektive landsbygden.

Den socialdemokratiske politikern Åke Edin menade sa redan på 1980-talet att ”det finns en grogrund för ett relativt stort reaktionärt parti med förankring i på landsbygden”. Han var en av motorerna i ”Hela Sverige ska leva”.

Sanningen är att det inte finns någon landsbygds- eller regionalpolitik värd namnet. Utflyttningen och avfolkningen har tuffat på, år efter år. Allt detta har skadat tilliten till politiken och det offentliga, och skapat ett utanförskap och en känsla av övergivenhet. Den offentliga servicen har till stora delar monterats ned. Vi saknar politiska mekanismer och ekonomiska modeller för att garantera också annan vital service. Politiken saknas oss på det här området. Det är som det är. Och därför går det som det går. Som Göran Persson en gång uttryckte det: jävlas inte med landsbygdens folk. Då kan det gå illa.

Den gula vågen på landsbygden i form av Sverigedemokratiska framgångar kan inte hanteras som ett moraliskt problem. Missnöjet på landsbygden är i grunden en ekonomisk och strukturell fråga. Som på så många områden är det fråga om politik, eller rättare sagt om bristen på politik.