En nyliberal dröm har gått i baklås

LEDARE Den planerade privatiseringen av Arbetsförmedlingen har gått i baklås. Ilskan växer hos de glesbygdskommuner vars kontor ska läggas ned. Och det tycks också saknas tillräckligt med kompetenta privata aktörer för att fylla tomrummet efter de nedlagda kontoren och genomföra privatiseringen.

I detta läge växer den politiska nervositeten. Hyckleriet når oanade höjder när centerns Martin Ådahl både vill lägga ner Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form, samtidigt som han kritiserar konsekvenserna av denna politik, när 132 av myndighetens kontor ska försvinna.
Kontorsnedläggningen är ett dråpslag för glesbygden. För arbetssökande i till exempel Ånge blir det tio mil till närmaste kontor. Alla sökande är inte heller datoriserade. Och många, inte bara inflyttade med knagglig svenska, behöver rent fysiskt träffa en arbetsförmedlare.

Men ett nästan större problem är vem som ska fylla det tomrum som uppstår. Planen är att om kontoren läggs ner 2019-2020 ska de privata aktörerna ha tagit över 2021. Men finns dessa företag?

Projektet med att privatisera Arbetsförmedlingen är en typisk nyliberal dröm – att tro så mycket på sina idéer att verkligheten blir underordnad, och fast man kört i diket en gång är man beredd att göra det minst en gång till.

Sedan Arbetsförmedlingen för några år sedan på allvar började kontrollera privata coacher vars tjänster man köpt in, upptäcktes massvis av oredlighet. Det var gles bemanning, mutor, visning av roliga filmer, inkompetens och stängda kontor som skulle vara öppna. Ett hundratal verksamheter runtom i landet stoppades. Ett antal stora aktörer som fuskat sig till höga ersättningar fick problem och har idag gått i konkurs.

I de delar av landet som bäst skulle behöva en stark arbetsförmedling är det i nuläget glest mellan privata företag kompetenta nog att ta över.

Hela projektet med att privatisera Arbetsförmedlingen är en typisk nyliberal dröm – att tro så mycket på sina idéer att verkligheten blir underordnad, och fast man kört i diket en gång är man beredd att göra det minst en gång till.

För glesbygdskommunerna är det som nu sker ännu ett svek av staten. Några av dessa kommuner fick nytt liv av invandringen, tills Migrationsverket ville att de nytillkomna skulle flytta någon annanstans.

Glesbygdsombud på den gångna socialdemokratiska partikongressen har vittnat om att klyftan mellan stad och land växer. Men partiledningen drömmer om att den med stora bidrag det senaste året lyckats stoppa butiksdöden och att macken finns kvar. Det är knappast sant.

När banken i Hoting läggs ner tvingas företagarna åka fyra mil till Dorotea för att sätta in dagskassan. Regeringen borde kunna tvinga de fyra storbankerna, som förra året gick med en samlad vinst på 93,3 miljarder, att ta större ansvar för glesbygden. Och vad blev det av utredningsförslaget om att rejält skärpa den kommunala skatteutjämningen?

Svenskar är inte som fransmännen, så vi får nog inte någon variant av de Gula Västarna. Men den tidigare uppgivenheten blandas idag ut av en växande stridslystnad.