En alltmer oreglerad marknadsekonomi bär på ett frö till den politiska liberalismens förstörelse. Liberalerna och Centerns saknar grundläggande insikter om vad som långsiktigt krävs för att motverka högerpopulismen.
Den politiska logiken bakom Liberalernas och Centerns politiska kravlista är möjligen begriplig för den som följer det politiska spelet. Men behöver nästa regering göra en ordentlig »högersväng«, som Jan Björklund uttrycker det?
Svaret är i grunden nej. Inte för att varje detalj i dagens modell för att organisera välfärden, uttaget av skatter och regleringen arbetsmarknaden behöver försvaras in absurdum ända »in i kaklet«.
Skälet är helt enkelt att de stora utmaningarna pekar i en helt annan riktning.
Jag vill rekommendera dagens liberaler att läsa Bengt Westerbergs essä i Liberal Debatt från 2016 (Frågorna som leder till liberalismens framtid.)
Westerberg pekar på tre fundamentala utmaningar:
- Hur ska vi kunna skapa tillväxt på ett hållbart sätt,
- förverkliga jämlikhet och rättvisa i dagens globala värld
- och hävda och försvara den individuella friheten och därmed ytterst demokratin.
Westerbergs text präglades av ett politiskt allvar och seriositet bortom dagens utspelsdemokrati. Texten kan läsas som en uppfodrande uppmaning till hans egna partikamrater och liberaler i allmänhet.
Vi lever ju i en tid då många demokratiska landvinningar ifrågasätts. Liberalernas och Centerns ståndaktighet gentemot Sverigedemokraterna förtjänar respekt. Det är däremot sämre med insikterna om vad som långsiktigt krävs för att motverka högerpopulismen.
Det går inte att bortse från att dess framväxt i Sverige och i andra länder hänger samman med den ökade polariseringen och spänningarna som följt av globaliseringen, med en allt mer ojämlik fördelning av produktionsresultatet och kraftigt ökade klyftor.
Sverige var länge ett av världens mest jämlika länder. Den självbilden lever kanske fortfarande kvar. Dessvärre stämmer den i allt mindre grad. Nordens tidning redogör i sitt senaste nummer för att inkomstskillnaderna har ökat i alla de nordiska länderna.
Och allra mest har de ökat i Sverige. Sverige är i själva verket med råge det land i hela OECD-området som uppvisar den snabbaste ökningen av inkomstskillnaderna. Även om vi kommer från en relativt jämlik fördelning är trenden mycket tydlig, ja i grunden dramatisk.
Är detta ett problem? Ja. Och lösningen är inte mer avreglering, marknadshyror, lagstiftning om lägre löner för vissa grupper och en uppluckring av arbetsrätten och en försvagning av partsmodellen på arbetsmarknaden. De kommer inte att råda på dagens orättvisor och otrygghet utan snarare späda på dessa oroande trender.
Inför valet presenterade forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne en intressant forskningsstudie på DN-debatt som fokuserade på SD:s väljare och politiker. De kunde därvidlag påvisa en signifikant överrepresentation i den grupp som förlorat på alliansens jobbpolitik som introducerades 2006 (en del försämringar av trygghetssystem infördes redan av socialdemokratiska regeringar).
Nedbrutet till enskilda kommuner hittade de ingen koppling till antalet invandrare och flyktingar! Det handlar alltså om en grupp som har en svagare ställning på arbetsmarknaden än andra.
Ökade klyftor minskar tilliten och sammanhållningen, underminerar tilltron till demokratin och det gemensamma.
Klyftan mellan dem som har trygga jobb å ena sidan och de som är eller har varit arbetslösa eller sjukskrivna å andra sidan har ökat dramatiskt, både realt som relativt. Vilket var själva grundbulten i och meningen med Anders Borgs och Fredrik Reinfeldts så kallade »arbetslinje«.
Skälet till att Sverigedemokraternas väljarstöd ökat kan förmodligen inte bara förklaras av ökade klyftor. Men ändå är studien uppseendeväckande.Kopplingen mellan ökad polarisering, ökade klyftor och den framväxande högerpopulismen är alldeles för uppenbar för att bortse eller blunda för.
Många liberaler hävdar att deras »liberala« åtgärdsförslag syftar till att få in fler på arbetsmarknaden och ta bort så kallade »trösklar« (läs: spärrar mot låga löner).
Men det svenska arbetskraftsdeltagandet är redan i världsklass. Arbetslösheten måste förvisso komma ner. Men ökade klyftor och fler låglönejobb har inte ridit spärr mot populismen i andra länder. Tvärtom. Snarare har det skapat en låglönesektor och allt fler arbetande fattiga.
Ökade klyftor minskar tilliten och sammanhållningen, underminerar tilltron till demokratin och det gemensamma.
Marknadshyror kommer att leda till höjda hyror för grupper med små ekonomiska marginaler. Avskaffad värnskatt gynnar arbetsmarknadens insiders.
Kanske faller dagens liberala kravlistor tillbaka på att den ekonomiska liberalismen skaffat sig ett företräde i dagens liberala politiska idévärld.
Det är bara det att en alltmer oreglerad marknadsekonomi i sig bär på ett frö till en förstörelse av den politiska liberalismen och riskerar att underminera demokratin. Något vi redan ser så många oroväckande tecken på.
Den historiska läxan måste skrivas in framtidens politiska läroplaner. Både här och där, såväl till höger som vänster. Men först och främst i de liberala studieprogrammen. Låt stå!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
