En partistämma i skuggan av SD

ledare Har Moderaterna några röda linjer mot Sverigedemokraterna? Den frågan har Ulf Kristersson inte svarat på. Och svaret lär inte komma på den stämma som börjar i veckan.

Vad för slags parti är Moderaterna? Den egna definitionen lyder: liberal-konservativt. Länge dominerande det konservativa motståndet mot först demokratin och sedan den moderna välfärdsstaten. Från 1970-talet har det liberala inslaget tagit större plats, den ekonomiska liberalismen blev utgångspunkt en offensiv för att rulla tillbaka staten och politiken.
Men hur är det idag?
Under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare blev Moderaterna också liberala i en rad värderingsfrågor, som i HBTQ-frågor och i synen på invandring. Valet 2002 hade varit en chock, väljartappet sved i den moderata självbilden och det såg ut som att partiets roll som största borgerliga parti var historia. Väljarna förkastade partiets omfattande skattesänkningar som omöjliga och orealistiska. Men dessutom avslöjade SVTs Uppdrag Granskning under valrörelsen 2002 förekomsten av öppen rasism bland de moderata valarbetarna. Det lade grunden för det stora valnederlaget.

När Reinfeldt sedan valdes till partiledare modifierade han den moderata skattesänkarstrategin och paketerade den på ett annat sätt. De Nya Moderaterna försökte skaka av sig det gamla högerpartiets överklass-ok. Och Reinfeldt distanserade sig från rasismen i det egna partiet. Vilket i sin tur banade väg för Moderaternas tydliga avståndstagande från Sverigedemokraterna. Reinfeldt gjorde en överenskommelse med Miljöpartiet om en mer generös flyktingpolitik. Den innebar också att arbetskraftsinvandringen från länder utan för EU liberaliserades, vi har ju sedan tidigare fri rörlighet inom EUs inre marknad. En ny politik för arbetskraftsinvandringen hade länge stått högt upp på Svenskt Näringslivs dagordning. Och att knyta Miljöpartiet till sig hade sina maktstrategiska skäl. Inför valet 2014 ville Reinfeldt att det största blocket skulle släppas fram till makten och att Sverigedemokraternas röster inte skulle räknas. Vilket också blev fallet efter viss turbulens.

Moderaterna försöker förflytta sig i tuff-konservativ riktning för att stoppa väljarflykten till Jimmie Åkesson.

De rödgröna tog över regeringsmakten. Reinfeldt hann med att kreera Decemberöverenskommelsen (DÖ), innan han själv avgick. Men sedan föll även DÖ. Vilket i sin tur innebar att det efter valet 2018 blev hela havet stormar i Sveriges riksdag och vi fick den mest komplicerade regeringsbildningen i Sveriges politiska historia. Eftersom en eventuell alliansregering skulle bli beroende av Sverigedemokraterna (de rödgröna var större) sprack alliansen och istället fick vi en Januariöverenskommelse och det skakiga samarbetet mellan de rödgröna och Liberalerna och Centern. Och Stefan Löfven satt kvar.

Sedan har Ulf Kristersson steg för steg lagt om kursen. Den ekonomiska liberalismen och skattesänkningar är förstås fortfarande grunden för Moderaternas göranden och låtanden. Den profilen är ännu tydligare än under Reinfeldts era. I frågor som rör brottsbekämpning och invandring placerar sig Moderaterna (oavsett vilka förslag som andra partier presenterar) alltid ytterligare ett snäpp åt höger.
Moderaterna och Kristdemokraterna inledde först samtal med Sverigedemokraterna. Dörren öppnades bit för bit för någon form av samarbete efter nästa val. Till detta har Liberalerna nu anslutit sig. Häromveckan skrev de tre borgerliga partiernas rättspolitiska talespersoner en gemensam debattartikel med Sverigedemokraterna.
En samsyn på den kanten börjar växa fram.
Ulf Kristersson och två av hans alliansvänner har nu en helt ny och radikalt förändrad hållning till Sverigedemokraterna. I sak har inget förändrats. Sverigedemokraterna har inte bytt position eller program. Men Moderaterna har ändrat sig. Frågan är till vad. Här finns en parallell till när Reinfeldt förflyttade sig och skapade de Nya Moderaterna. Även då var Moderaternas roll som det största borgerliga partiet hotad. Men den här gången kommer hotet från Sverigedemokraterna, som inte ligger långt efter Moderaterna i opinionsmätningarna. Moderaterna är pressade och stressade. Moderaterna försöker under Ulf Kristersson dels börja krama Sverigedemokraterna och dels förflytta sig i tuff-konservativ riktning för att stoppa väljarflykten till Jimmie Åkesson.

Återvänder Moderaterna till gamla moderata positioner? Ja, möjligen. I somras intervjuades partiets drygt 80-årige nestor Lars Tobisson i Svenska Dagbladet. ”Jag har blåst på för att Moderaterna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i riksdagen. Det håller på att rätta till sig nu”, sa Tobisson. Han vidgår att Bildtregeringen 1991 till 1994 hela tiden hade kontakt med högerpopulistiska Ny Demokrati. Bildt ledde en minoritetsregering och Ny Demokrati var vågmästare. Lars Tobisson var riksdagsgruppens ordförande och den som pratade med Ny Demokrati och höll dem på gott humör. I Ny Demokrati var det Ian Wachtmeister som höll i taktpinnen, och han hade goda kontakter i den etablerade borgerligheten och hade gett ut några storsäljande populistböcker på Timbro förlag. Dessutom var partiet en nykomling och inte lika starkt som Sverigedemokraterna i dag. Det gick i huvudsak bra. Ian och Bert höll sig på den borgerliga mattan och ställde inte till med allt för stora problem för Bildtregeringen. Men redan 1992 tvingades den borgerliga regeringen samarbeta med Socialdemokraterna för att hantera den ekonomiska krisen. Bengt Westerberg lär ha varit drivande för att i det läget inte luta sig mot Ny Demokrati. Nu är läget annorlunda. Sverigedemokraterna som suttit elva år i riksdagen och som har lärt sig spelets regler. Och ett mer ideologiskt högernationalistiskt parti.

Så hur tänker sig Ulf Kristersson att samarbetet ska gå till, efter nästa val? Han säger i söndagens Agenda att han inte har problem med att göra överenskommelser med något politiskt parti, varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet.
Men det räcker inte som svar. För alla vet att det krävs förhandlingar för att bli vald till regeringsbildare och att för att lotsa igenom alla budgetar. Det förutsätter stöd av och förhandlingar med en bred koalition i riksdagen. Fråga Stefan Löfven som har fått svälja ett och annat beskt liberalt piller de senaste åren.
Budskapet från Sverigedemokraterna är också tydligt, som Jimmie Åkesson uttryckte det i en intervju: ”Vi ska vara likvärdiga i ett regeringssamarbete.” Ett parti som är nästan lika stort som Moderaterna lär inte sälja sig billigt.

Frågan är: finns det några röda linjer gentemot Sverigedemokraterna? Än så länge har vi inte fått några tydliga svar från Moderaterna. Det är väl inte troligt att vi heller får några svar på partiets stämma, som går av stapeln i veckan. Den enda kritiken verkar komma från den nyliberala falangen som fortfarande är stark inom Moderata ungdomsförbundet.

Sverigedemokraterna är ett högerpopulistiskt och högernationalistiskt parti. Det bildades av aktivister inom vitmaktrörelsen och inkluderade från början personer som hade rötter i svensk nazism och fascism. Strax efter att Jimmie Åkesson i partiledardebatten i SVT gjorde en stor sak av beteckningen det blåbruna blocket avslöjades att en anställd på partikansliet var aktiv i vitmaktmiljön. Så är det hela tiden. Det var varken det första eller sista exemplet. Talande är också att ledande personer i partiet inte vaccinerat sig mot corona. Partiets chefsideolog Mattias Karlsson har nyligen varit allvarligt sjuk. Riksdagsgruppens ordförande har inte vaccinerat sig och partiet kan inte garantera att deras riksdagsledamöter inte är antivaxxare. Trots att det finns rekommendationer för hur de ovaccinerade ska agera. I praktiken är detta en smittorisk i Sveriges riksdag signerad Sverigedemokraterna.

Det är detta parti som Ulf Kristersson har öppnat dörren till, som han ska förhandla regeringsunderlag och budgetar med. Hade han haft is i magen hade kanske de gamla allianspartierna kunnat bli större än de rödgröna i nästa års val. Men nu ligger det projektet i ruiner. Centern har vänt de konservativa partierna ryggen. Liberalerna har visserligen vänt hem till borgerligheten men riskerar att trilla ur riksdagen på kuppen.

Det enda som är säkert är att Sverigedemokraterna i ännu en valrörelse blir den sol som alla andra partier på ett eller annat sätt förhåller sig till. Det kan fortsatt komma att gynna Sverigedemokraterna. Men inte nödvändigtvis den konservativa koalition Ulf Kristersson nu sätter sina förhoppningar till. Han kanske skulle ha hiat sig. Men den politiska makten hägrade.