Den 23 augusti 1996 befann sig Usama bin Ladin vid Tora Bora i Afghanistan. Där publicerade han sin långa ”Krigsförklaring mot amerikanerna som ockuperar landet med de två heliga platserna” om att krig nu var en plikt för alla muslimer. Det kom att prägla hela 00-talet. Han efterlämnar ett pärlband av terrordåd, bomber, kidnappningar, uppskurna halsar – och ett ändlöst krig i Afghanistan.
Usama bin Ladin blev en global ikon. Men han var inte ett andetag närmare krigsförklaringens politiska mål våren 2011 än när den skrevs. Allt dödande har lett ingenstans. Nu diskuteras konsekvenserna av hans egen död. Betyder den slutet för al-Qaida, eller var hans tid redan förbi?
Redan 2003 skrev den brittiska journalisten Jason Burke, i den fortfarande läsvärda boken “al-Qaeda”, att Usama bin Ladins närmaste krets mest fungerade som en informationsbörs och kontaktförmedling. De aktiva grupperna var autonoma. Om centrum försvann skulle verksamheten leva vidare.
Experten Peter Bergen beskriver samma typ av decentraliserade strukturer i en alldeles ny bok, “The Longest War”. Han konstaterar också att al-Qaida under senare år verkar fallit sönder. Många gamla militanter har lämnat terrorns väg, insett att den misslyckats och valt nya arbetssätt. Men Bergen drar trots det slutsatsen att en död Usama bin Ladin skulle efterlämna ett stort tomrum. Kanske att rörelsen faktiskt kollapsar.
Den amerikanska räden som dödade Usama bin Ladin var påtagligt vältajmad. Den ”Arabiska våren” har entydigt vänt den revolutionära islamismen ryggen. Tahrirtorget hade två stora förlorare: Mubaraks mutkolvar och al-Qaidas reaktionärer. Viljan till förändring tar sig nu andra uttryck. När revolutionen till sist kom var den en helt annan än bin Ladins. Folken förvandlade honom till en politisk dvärg. För dem som står mitt i den ”Arabiska våren” är nyheten om hans död antagligen av marginell betydelse.
Dramatiken, våldet och lidandet i Misrata och Dara’a – de strider som nu upptar världens intresse – har ingenting att göra med al-Qaida. Islamismen finns kvar, men nu innesluten i helt andra processer och sammanhang; sådana bin Ladin alltid föraktade. Krigsförklaringen från Tora Bora klingar vid ögonblicket för hans oväntade död både främmande och avlägsen.
Det enda land där den revolutionära islamismen fortfarande verkar ha folkligt stöd är det där han sköts. Pakistan ser ut att kollapsa varje dag, för att sedan mirakulöst återuppstå under natten. Hur landet reagerar de närmaste dygnen har globalpolitisk betydelse: är det erfarenheterna från Tahrirtorget eller de avlägsna orden från Tora Bora som väger tyngst bland befolkningen?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
