Politik Vi är många som menar att den politiska utvecklingen i Sverige är dyster när det ena politiska förslaget efter det andra går åt fel håll. Det handlar om klimatet, om brott och straff och om synen på medmänniskor. Ändå är detta inte det värsta i den utveckling som äger rum. Det skriver Patrik Fridlund, docent i religionsfilosofi.
Inte minst den senaste valrörelsen har visat på en förändring som jag menar är mycket mer skrämmande. Det är en förändring som rör uppfattningen om vad själva ”det politiska” handlar om. Det som oroar mig är att politiker, journalister och politiska kommentatorer som aldrig förr diskuterar och analyserar politik i termer av ”sakpolitik”. Det kan tyckas oskyldigt och till och med sunt att ”det sakpolitiska innehållet” eller den ”konkreta politiken” ligger på bordet. Det obehagliga ligger i att här smyger sig en förståelse av ”det politiska” in som framför allt hör hemma i en populistisk uppfattning om vad politik handlar om.
Jag menar att den svängning som skett och sker där ideologier och visioner flyttar ut och ”resultat-inriktad politik” och ”sakpolitik” flyttar in på flera sätt är begriplig men samtidigt djupt problematisk.
I en populistisk förståelse väljs politiker för att se till att en lista på givna åtgärder genomförs. I en populistisk förståelse av det politiska är detta väldigt naturligt, eftersom det ur det egentliga folkets perspektiv i grund och botten är tämligen självklart vilka åtgärder som behöver vidtas och ”det sakpolitiska” är därmed självklart i fokus. Frågan som folket ska ta ställning till är vem som ska utföra detta; det handlar om att utse dem som ska genomföra det folket vill.
Det luriga här är att en sådan förståelse av ”det politiska” kan te sig rimlig inte minst då regeringsformen slår fast att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Men vid närmare eftertanke slår den populistiska idén mot en grundbult i icke-populistisk förståelse av ”det politiska”. Två fundamentalt olika uppfattningar står mot varandra. Populismens syn på ett folk som ytterst har en enda gemensam agenda bryter mot en icke-populistisk förståelse där väljarna har olika intressen och olika visioner om hur samhället ska se ut. I det senare röstar var och en därför i princip på en viss inriktning grundad i en ideologi eller förstådd utifrån givna intressen. Den jag röstar på får mitt förtroende att företräda mig och göra sitt yttersta för att se till att de beslut som tas fattas utifrån en idé om hur samhället ska se ut, det vill säga utifrån den ideologi och de intressen jag röstat för ska företrädas. Även om kompromisser är nödvändiga görs dessa i ett samspel mellan olika visioner, olika ideologiska övertygelser och olika intressen.
När det nu allt oftare talas om politik utifrån ”sakpolitik” innebär det en radikal förändring i tonalitet och tyngdpunkt i förståelsen av ”det politiska”. På detta sätt etableras en populistisk förståelse som grundraster för det politiska samtalet. Denna bygger på att det egentligen, när allt kommer omkring, bara finns en rad ”sakfrågor” att hantera och att allmänna val handlar om att utse dem som helt enkelt ska verkställa de nödvändiga besluten. Jag menar att den svängning som skett och sker där ideologier och visioner flyttar ut och ”resultat-inriktad politik” och ”sakpolitik” flyttar in på flera sätt är begriplig men samtidigt djupt problematisk. Denna svängning medför nämligen också att en populistisk syn på politikers roll och på karaktären i ”det politiska” blir mainstream.
Det obehagliga är att politiska företrädare, journalister och kommentatorer, så okritiskt och oreflekterat — men sannolikt i all välmening — anammar bilden att den så kallade sakpolitiken kan och bör stå i centrum. På det sättet sker en förändring som flyttar den politiska debatten till populismens hemmaplan utan att vi är medvetna om det. Inte bara innehållet i politiken förändras utan även det sätt på vilket politik bedrivs. Det förstnämnda kan i bästa fall rättas till efter nästa val, men hur är det med det andra?
Patrik Fridlund, docent i religionsfilosofi som leder forskningsprojektet “Bortom sanning och lögner: Konspirationsteorier, post-sanning och förutsättningarna för offentlig debatt”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
