En regering som låtsas att politiken handlar om något annat

Ledare Regeringsuppgörelsen i fredags bjöd på få överraskningar. Och i dag väljs Kristersson till statsminister för att leda en höger som formats av det senaste decenniets kulturkrig och som är oförmögen att ta itu med faktiska materiella kriser.

Hyckleriet från de liberala politiker som för en månad sedan fortfarande hade mage att gå till val på feminism och antirasism, eller för den delen ett liberalt maktskifte, har uppmärksammats flera gånger om sedan Tidöavtalet blev klart.

När Miljöpartiet gick med på att mer eller mindre stänga gränserna 2015 grät Åsa Romson på presskonferensen. Beslutet gick emot hennes partis existensberättigande och hennes personliga samvete. Johan Pehrsson har istället valt att låtsas som om ingenting har hänt, och babblar i osammanhängande klyschor när han får frågor.

Det kanske är en bättre taktik. Tålamodet för liberala krokodiltårar bedöms nog vara ganska lågt vid det här laget. Det var ett tag sen man bestämde sig för att Sverigedemokraterna var en bättre parhäst än Socialdemokraterna. Men så här i efterhand var det nog ett dåligt beslut, Januariavtalet var på många sätt mer liberalt än Tidöavtalet. Och hur kan någon inse att liberalerna sitter i SD:s knä först nu? Bara den som haft huvudet djupt nere i sanden kan ha missat att Sverigedemokraterna vill driva sin politik. Och att den politiken inte är liberal.

När man lägger all sin tid på främlingsfientlighet får de gamla och sjuka vackert vänta på ingenting

Ingen orkar ta hand om strutsarna längre.

Det kulturkrig som rasat i och stöpt om svensk höger sedan Reinfeldt och Åkesson stod och blängde på varandra har fått en tydlig vinnare. Ungefär en tredjedel av Tidöavtalet handlar om migration och integration, trots att invandringen till Sverige redan är ordentligt åtstramad. Integrationsåtgärderna är dessutom ineffektiva: permanenta uppehållstillstånd, familjeåterförening och en socialpolitik värd namnet har fått stryka på foten till fördel för möjligheten att fortsätta signalera till invandrare att deras rätt att befinna sig i Sverige är villkorad, beroende på vad vissa lägger för betydelse i “bristande vandel”. Det är en politik för ökad otrygghet, och avtalet i sin helhet är ett recept för kraftigt försämrad integration. Gång på gång gör man skillnad på svenskar och svenskar, och man gör det svårare för nyanlända att kvalificera sig för föräldrapenning, bostadsbidrag och barnbidrag för att visa att även barn som föds här ska känna av att deras föräldrar är här på nåder.

Det försämrar möjligheterna att etablera sig i och bidra till samhället.

Förutom politiska vinster inom migration och integration har Sverigedemokraterna lyckats skydda A-kassan. Men de har inte lyckats få igenom höjda pensioner eller stärkt sjukförsäkring. När man lägger all sin tid på främlingsfientlighet får de gamla och de sjuka vackert vänta på ingenting. Välbehövda reformer för att lösa bostadskrisen lyser med sin frånvaro. Tandvårdsreformen är långt ifrån säker.

Kulturkrig och rasism påverkar pengarna i plånboken, för att tala moderatska. Men man låtsas att konflikterna handlar om annat. Alla förklaringsmodeller för utanförskap som bygger på klass har ersatts med sådana som utgår från etnicitet. Det kommer till slut alla arbetare förlora på.

Annars då? Moderaterna får försöka blåsa liv i sin stendöda arbetslinje en gång till och Kristdemokraterna får försöka låtsas som om de vill avskaffa regioner och därigenom rädda sjukvården, och liberalerna får låtsas vara ett skolparti utan att uppröra välfärdsföretagen.

Avtalet kommer få många kännbara konsekvenser, men hur ska kulturkrigare klara sig igenom kommande krigsvinter? Där ger avtalet få svar.

Det behövs mer än någonsin en opposition som kan ena istället för att splittra och erbjuda faktiska lösningar på riktiga problem.