SÖNDAGSKRÖNIKA Den socialdemokratiska partiledningen verkar ha kidnappats av sina opinionsanalytiker. Men spekulationen ser ut som ett fiasko, skriver Per Wirtén.
I höstas började jag bli optimistisk. Socialdemokraterna hade både verkligheten och politiken på sin sida. SD vacklade omkring med sjunkande opinionssiffror. Allt talade för ett bra valresultat.
Men sedan hände något.
Redan den allmänpolitiska riksdagsdebatten i januari fyllde mig med onda aningar, förstärkta av Stefan Löfven svajiga svar på en fråga om att placera militärer på förortstorgen. Sedan rullade det på. Varje vecka kom nya utspel. Socialdemokraterna signalerade nya ståndpunkter i nästan hela det migrationspolitiska komplexet: från asylregler, flyktingmottagning och gränspolitik till olika integrationsfrågor.
Alla dammluckor brast. S följde M som följde SD. Redan i mars kråmade sig Jimmie Åkesson som en mätt pamp. Valrörelsen hade förvandlats till en potentiell tragedi.
Det besynnerliga var att verkligheten inte förändrats. Efter det svåra läget hösten 2015 hade det mesta återgått till normalläge — vilket inte är särskilt bra, men knappast orsak till invandringspanik av danskt format.
Den enda förklaringen till dramatiken är att Socialdemokraterna spekulerar i en opinion. Partiledningen verkar ha kidnappats av sina opinionsanalytiker. Enligt DN fick partistyrelsen bara tio minuter att diskutera den historiska omläggningen av deras flyktingpolitik, som nyligen presenterades. De spekulerar utan skyddsnät.
Men spekulationen ser ut som ett fiasko. Partiet har sjunkit från runt 30 till 26 procent sedan omläggningen började annonseras vid årsskiftet. Det ser ut som att en del nu bryter blockvallen och av migrationspolitiska skäl går till Centern. Om Socialdemokraterna tappar ytterligare en procentenhet före sommaren har valrörelsen fått sitt mediala grundackord: opinionsraset. Då kan partiet hamna i samma dödsspiral som andra europeiska syskonpartier. Grattis!
Regeringen är långt ifrån ensamt skyldig till detta, men den har bidragit med eftertryck.
Budskapet har gått hem. Ingen kan säga något annat. Gängkriminalitet, terrorism, papperslösa och fattiga stadsdelar har glidit samman till ett enda sammanhängande hot, med invandringen som övergripande förklaring. Regeringen är långt ifrån ensamt skyldig till detta, men den har bidragit med eftertryck.
Sättet på vilket civilminister Ardalan Shekarabi presenterade sitt utspel om förbud mot religiösa friskolor (Aftonbladet 12/3) var avslöjande för partiets vägval. Trots att ytterst få av skolorna är muslimska, så var de den övertydligt angivna måltavlan. I USA hade kommentariatet påpekat att han spelade med »The Race Card«, och rätt skamlöst vek upp spader muslim på bordet.
I sin nya bok År med Erlander berättar Olle Svenning hur partivänner redan då kom med påstötningar om minskad invandring. Men Erlander avvisade dem. I ett PM inför en partiledardebatt under valrörelsen 1966 skrev han: »För en rörelse som socialdemokratin med solidaritet och internationalism som ledande principer bör det vara självklart att bejaka en gränslösare värld.«
Jag läste det ungefär samtidigt som den nya inhumana flyktingpolitiken presenterades. När partiets alla sidoorganisationer tog avstånd från den och Sara Karlsson lämnade riksdagen i protest förklarade Stefan Löfven att »Det här är en återgång till en mer socialdemokratisk politik«. Mer socialdemokratisk? Vilken fräckhet!
Svenning förklarar hur Erlander under 1960-talet började lyssna till David Schwarz och andra invandrades samhällskritik. I en annan ny bok Ex, en migrationsmemoar visar Hynek Pallas att de samtalen så småningom bidrog till det banbrytande invandringspolitiska beslutet 1975. Då lades grunden till en solidarisk flyktingpolitik och mångkulturell samhällsutveckling baserad på jämlikhet, valfrihet och samverkan. Är det socialdemokratin före 1975 Löfven drömmer om?
Det är naturligtvis möjligt att spekulationen ändå lyckas. Med ledning från de stora partierna rör sig folkopinionerna sedan en tid åt fel håll. Men jag vet ärligt talat inte vilket som är värst: att ett viktigt parti sjunker för att det spelar bort sin idépolitiska förankring eller att ett helt land blir sämre att leva i.
Per Wirtén är författare och frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
