Hur vi tar hand om de ensamkommande flyktingbarnen avslöjar på ett brutalt sätt den etiska nivån på den sociala välfärden i Sverige.
Alla barn som bor i Sverige har enligt BRIS samma rättigheter.
Det gäller även ett barn som har kommit till Sverige som flykting och sökt asyl här.
Vilket låter ju utmärkt. På pappret alltså. Verkligheten ser tyvärr, som Ekot nyligen rapporterat, väldigt annorlunda ut.
Tomma kylskåp, tvångsarbete och ibland fysisk misshandel är vad som ofta väntar de ensamkommande barn som omhändertas av fosterfamiljer. För SR berättar till exempel en 15-årig pojke från Afghanistan om hur han fick gå i samma beige byxor och trasiga t-shirt månad ut och månad in, även på vintern, och om hur han tvingades leta pantburkar för att kunna handla mat.
Att höra honom berätta om sin utsatthet är som att stiga in i ett annat, mörkare, århundrande .
Det finns många skäl till att det blivit så här. Ett är de vilda västernliknande förhållanden som råder i branschen »socialt utsatta barn«. När antalet ensamkommande barn i höstas nådde rekordnivåer, sköt priserna för jour- och familjehemsplaceringar i höjden. Resultatet blev att många nya »entreprenörer« gav sig in i leken – en del av dem oseriösa eller till och med, som en av dem som SR:s reportrar talat med, farliga.
Fast egentligen är det inget nytt. Rapporter om vidriga förhållanden i familjehem har förekommit under lång tid. I sin bok »Hem« , beskriver Tinni Ernsjöö Rappe flera kända fall av barn som faktiskt dött i sina fosterhem på grund av vanvård:
»Åttaåriga Yara blev ihjälslagen med en brödkavel av de som kommunen utsett till hennes vårdnadshavare, och Donia dog av lunginflammation i sin säng i det hem som vårdföretaget Attendo Care hänvisat henne till. Hon blev femton år gammal.«
Med flyktingvågen har antalet barn och unga som behöver hjälp från de sociala myndigheterna ökat markant, och kommunerna har haft problem med att möta efterfrågan.
Samtidigt blir vissa rika på vinster de plockat ut från privata vårdinrättningar för utsatta barn eller på andra typer av tjänsteföretag: under andra halvåret 2015 startades 325 nya företag i branschen, vilket ska jämföras med 58 stycken för hela 2014.
Rappe menar att de beslut som möjliggjort vinster i välfärden leder till ökad vanskötsel – här är vinstuttagen i de privata företagen större än i någon annan del av den offentliga sektorn. Barn i familjehem mår sämre, får mindre läxhjälp och har färre fritidsaktiviteter än några andra barn. Och värst är det för flyktingbarnen – de tycks vara alldeles rättslösa.
Det här är den mörka – eller rättare sagt nattsvarta sidan av det annars positiva svenska flyktingmottagandet, en sida vi måste titta närmare på. Hur vi tar hand om de ensamkommande flyktingbarnen avslöjar nämligen på ett brutalt sätt den etiska nivån på den sociala välfärden i vårt land.
Många ryms ännu så länge inom denna välfärd – men allt fler gör det inte. Och på dem väntar obarmhärtig tillvaro fylld av hunger, kärleksbrist och våld.
Hur länge kan vi blunda för det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
