En större sjukvårdsreform skulle behövas

Problemet är att privatiseringarna har stöd av en majoritet i riksdagen.

En scen i DN-reporterns Anna Gustafssons omistliga bok Du sköna nya vård drabbar mig särskilt hårt. Den utspelar sig i januari 2008, precis efter att vårdvalsreformen har införts i Stockholms läns landsting.

Vårdval Stockholm innebär ett nytt ersättningssystem. Systemet tar ingen hänsyn till socioekonomiska faktorer och vårdbehov. Alla vårdcentraler får samma ersättning – offentliga som privata, i innerstaden som i förorten. Utan övergångsperiod.

För vårdcentralen i Jordbro, som ligger i ett socialt utsatt miljonprogramsområde i Haninge kommun, innebär det att budgeten över en natt minskar med fyra miljoner. Sex anställda tvingas sluta.

Vårdcentralen i Jordbro illustrerar vårdpolitikers besatthet av ”tillgänglighet”

Det nya ersättningssystemet ska ”öka tillgängligheten” genom att hela 60 procent av ersättningen bygger på besök.

Vårdcentralen i Jordbro tvingas omedelbart ändra hela sitt arbetssätt.

Telefonsamtalen – som knappt ger någon ersättning alls – måste bli kortare. Och besöken fler. Det får till konsekvens att folk som ringer till vårdcentralen inte längre får hjälp över telefon. Istället för att få råd om egenvård blir de uppmanade att komma till vårdcentralen. Annars går budgeten inte ihop. Och på vårdcentralen måste besöken bli kortare. Så att besöken kan bli så många som möjligt per dag. Vilket leder till att många inte får hjälp på vårdcentralen heller. Utan tvingas åka in till akuten. Som blir överfull.

Inte av friska som åker dit på pin kiv eller för att vårdcentralen inte är tillräckligt ”tillgänglig” utan för att de helt enkelt inte längre kan få hjälp där.

Vårdcentralen i Jordbro illustrerar vårdpolitikers besatthet av ”tillgänglighet”. Hur fel det kan bli. Och hur fel det fortfarande är.

Människorna i Jordbro har fått ”valfrihet” och ”tillgänglighet”. Men inte vård efter behov.

Tillgänglighet kan nämligen stå i motsats till vård efter behov. Ännu 2024 är det ett avgörande problem att varken tillräckligt många regionpolitiker eller riksdagsledamöter vågar stå för att den intressekonflikten finns. Och hantera den. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården, som hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf slår fast.

Mellan raderna i Anna Gustafssons välresearchade och pedagogiska granskning skymtar det egentliga målet med tillgängligheten: att skapa tillgängliga kunder, att tillgängliggöra affärsmöjligheter för vårdbolag, och det som det ytterst handlar om – att tillgängliggöra vinstmöjligheter.

Vårdvalet skapade en lukrativ marknad för vårdcentraler i innerstaden. Specialiserade på lönsamma patienter med små och lättbehandlade behov. Samtidigt som vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden fick ännu svårare att få resurserna att räcka till.

I sitt efterord tackar Anna Gustafsson Göran Dahlgren. Göran Dahlgren förutsåg marknadiseringen av sjukvården redan för 30 år sedan. 1994 kom hans bok ”Framtidens sjukvårdsmarknader” (Natur & Kultur). 2018 fick jag vara med och ge ut uppföljaren ”När sjukvården blev en marknad” (Bokförlaget Atlas).

Nu tas försiktiga, pragmatiska steg för att reformera vården i Stockholm, bli av med de värsta avarterna. Det nya styret siktar in sig på de kriminella aktörerna, fuskarna, de som inte bryr sig om att följa evidens och beprövad erfarenhet.

En större reform skulle behövas, men den är omöjlig så länge privatiseringsivrarna har majoritet i riksdagen. Vårdcentralen i Jordbro lyder fortfarande under tvångs-LOV. Regionen kan inte själva avskaffa tvånget att bedriva första linjens vård – primärvården med vårdcentraler, hudmottagningar och BVC – med fri etableringsrätt och i princip fri dragningsrätt på resurser för privata, vinstdrivande vårdgivare.

Anna Gustafsson har på ett sällsynt pedagogiskt sätt lyckats samla systemfelen mellan två pärmar. Det är lättläst, engagerande, lärorikt.

Det är bara att hoppas att den hittar fram till många läsare. Och många politiker.