fredagskrönikan Några dagars elbrist räckte för kärnkraftskramarna. Men avfallets tusenåriga effekter får tydligen någon annan oroa sig för, skriver Jonas Nordling.
Jag är ett barn av folkomröstningen om kärnkraft 1980, det erkännes. Jag är uppvuxen med jodtabletter, Harrisburgmonologen och filmen Sopor.
Så när några få dagars elbrist gav ny luft åt landets kärnkraftsförespråkare förvandlades jag lätt till en nej-till-atomkraft-märkt 11-åring igen. Naivt, kan tyckas. Kärnkraft påstås ju vara ett miljövänligare alternativ än alla de fossilbaserade sätt som annars måste komplettera de mer naturliga metoder som finns att utvinna energi.
Kärnkraftsmotståndarnas argument tycks i första hand vara säkerhetsrelaterade, det blir hemska effekter av en olycka. Men modern atomenergi verkar närmast riskfri, enligt förespråkarna. Och även om sådan retorik i sig är på gränsen till fanatisk så låt oss låtsas att förespråkarna har rätt. Likväl kvarstår avfallet. Och det kvarstår rätt länge, radioaktivt strålande och bidragande till allsköns olyckor i form av cancer och miljöförstöring under tusentals år.
Men den lilla detaljen kring kärnkraft tonas nästan alltid ner. Vilket inte är så konstigt, det är trots allt en jobbig info att ta in eftersom framtida generationer kommer döma dig hårt som tillät detta.
De lär till exempel konstatera att Svensk Kärnbränslehantering (SKB) närmast lättsinnigt skrev på sin sida om slutförvaring i Forsmark:
Avfallet måste hållas isolerat från människor och miljö i minst 500 år. Då är den mesta av radioaktiviteten borta.
I teorin har de naturligtvis rätt, men det som är kvar efter 500 år är inte direkt ofarligt. Det är därför Östhammars kommun skriver på sin sida om slutförvaring:
Det använda kärnbränslet ska sedan slutförvaras i 100 000 år. Efter den tiden kommer det använda kärnbränslet inte att vara mer radioaktivt än naturligt uran.
Vi kan inte ens skriva varningsskyltar som med säkerhet kan läsas av någon om tusen år.
För det är ju den tidsrymden det handlar om. Och ingen vet hur det ska gå till. Den som säger något annat ljuger, eftersom vi inte vet hur radioaktivt avfall ska kunna förvaras säkert under så lång tid. Vi kan inte ens skriva varningsskyltar på förvaringen som med säkerhet kan läsas av någon ens om tusen år. Än mindre om 100 000 år.
Men hallå, skriker nu alla kärnkraftvurmare. Ny teknik för atomenergi har förkortat halveringstiderna för kärnavfallet avsevärt, genom återbruk kan det skyndas på. Helt nya perspektiv har på så sätt öppnats, menade till exempel företrädare för SD i en energipolitisk riksdagsmotion i höstas:
Med fjärde generationens kärnkraft skulle det vara möjligt att fortsätta producera kärnkraftsel i oförminskad eller höjd effekt under tusentals år, detta utan att behöva bryta något nytt uran. Den högaktiva avfallsmängden minskas med uppemot 99 procent och dessutom minskas behovet av slutförvar från 100 000 år till under ca 1 000 år. Detta innebär däremot inte att behovet av slutförvar försvinner. Det är alltjämt viktigt att vi fortsätter forskningen i Sverige kring slutförvar av använt kärnbränsle, men tidsperspektivet förändras dramatiskt.
Det är viktigt att vi fortsätter forskningen kring slutförvar, menar alltså SD som starkt förordar kärnkraft. Som bekant delar Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna deras åsikt. Nyckelordet i sammanhanget är dock fortsätter. Vi har nämligen fortfarande ingen aning om hur det ska gå till. Bara att ny teknik kanske minskat tiden för slutförvaring till under ca 1 000 år, som SD:arna skriver. Det handlar helt enkelt om att återanvända avfallet några gånger till. Den som läser SDs riksdagsmotion kan dessutom få intrycket att den nya tekniken gör det möjligt att återanvända uranet om och om igen i all evighet. Som en sorts kärnkraftens Särimner. Jag gissar att även denna förhoppning kommer uppröra kommande generationer om den tillåts bli verklighet.
De som ska hjälpa politikerna att fatta rätt beslut i denna komplexa fråga är Kärnavfallsrådet, som har funnits sedan 1992. Det är en tvärvetenskaplig grupp där ledamöterna utses av regeringen. I sin senaste rapport säger rådet bland annat att svenska folkets kunskap om kärnavfall är ”relativt låg”. Vilket knappast går att ifrågasätta, inte minst eftersom kunskapen kring detta är låg hos jordens totala befolkning, inklusive forskare. Samma rapport konstaterar nämligen:
Något slutförvar för använt kärnbränsle har ännu inte uppförts så det finns inte några etablerade rutiner för säkerhetskontroll i sådana sammanhang.
Ingen har någon aning om hur det ska gå till.
Historien visar dock på ett mönster. Det första svenska kärnavfallet uppstod i forskningsreaktorn vid KTH på 50-talet, och förvarades inledningsvis i plast eller oljefat i ett lager strax intill. När det blev fullt fördes det till ett bergrum i Stockholms skärgård, några betongtunnor med kärnavfall dumpades även i Östersjön. Det ansågs dock inte ens då som hållbart, och därefter har vårt kärnavfall farit omkring i olika mellanlagringar i väntan på den slutgiltiga lösningen, ett slutförvar som håller i minst 100 000 år. Vilket vi alltså inte löst än. Och antagligen aldrig kommer att göra eftersom det är en alldeles för lång tidshorisont att ens gissa om, än mindre forska.
Det vi vet är emellertid att kärnavfall är giftigt för såväl människa som natur, att det är giftigt för mycket lång tid framåt, och att ingen teknik hittills har varit totalt riskfri. Det borde räcka för att inte fortsätta ropa på kärnkraft. Men tydligen inte.
Jonas Nordling
Chefredaktör och utgivare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
