IS terrorhandlingar är ämnade att utlösa krig på deras villkor. Det är en totalitär rörelse vi inte vinner över med vapen, utan med politisk strategi.
Terrorism har i decennier tillhört europeiskt samhällsliv. IRA, ETA, Baader-Meinhof, bomberna i Madrid och London på 00-talet, mordförsöket på Lars Vilks i Köpenhamn. Listan kan göras lång.
Men de senaste stora attackerna i Paris och nu även i Bryssel är annorlunda. Våldet har en hårdare karaktär, ett annat eftertryck. Angreppen framstår som ett slags krigshandlingar och försök att dra in Europa i de utspridda men sammanhängande krigen i Mellanöstern – att förvandla även Europas storstäder till krigszoner. Läget är oerhört allvarligt, och just därför gäller det att hålla huvudet kallt.
Redan efter attackerna i Paris i november ställdes frågan vad IS ville uppnå. Tidigare hade de begränsat sitt våld till att kontrollera det egna territoriet och konsolidera en stat. Nu slog de till mot Europas hjärta. Varför?
Ett svar som fick genomslag och verkar sannolikt är att de försöker provocera fram en samlad europeisk och amerikansk markinvasion i Syrien och Irak. De vill ha ett fullskaligt krig, en öppen och entydig konflikt de i sin raffinerade propaganda kan framställa som den slutliga striden mellan den muslimska världen och den euroamerikanska dekadensen.
De misslyckades i vintras. Barack Obama och de europeiska regeringarna vägrade utlösa krig på deras villkor. Att gårdagens attack riktades mot just EU:s huvudstad ökar risken att deras uppsåt blir framgångsrikt. Det får inte ske.
Den revolutionära islamismen är en politisk fiende ingen längre kan underskatta. Den har en lång och rik intellektuell historia. Draperad i religiösa begrepp vilar den på våld, manlighetsdyrkan, dödskult och hat mot mångkultur. Den är den första totalitära rörelsen efter Sovjetkommunismens sammanbrott.
Det är dags att sluta sväva omkring med allmänna begrepp som »terrorrörelser« eller »våldsbenägen extremism«. Europa befinner sig i en absolut konflikt med en specifik politisk ideologi, som människor söker sig till av övertygelse. Och den kan bara vinnas med en politisk strategi.
De senaste årens erfarenheter bevisar att militarismens lockande smatter i det här fallet är fiendens största hopp. De vill ha krig på marken. De ska inte få det.
Just nu finns några självklarheter vi behöver påminna oss. Det blir ingen trygghet i Europas storstäder förrän det blir fred i Damaskus. Det räcker inte att krossa IS, den revolutionära islamismen är större och mer vittförgrenad än så.
Europa måste snabbt skaffa en starkare gemensam säkerhetspolitik – med betoning på säkerhet, inte militarism. Attacken i Bryssel blir inte den sista. Den kommer följas av nya. Men vi får ändå inte låta oss bli provocerade.
Striden måste föras på demokratins och frihetens villkor – den avgörande frågan är bara hur, och inför den famlar vi fortfarande i oklarhet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
