Söndagskrönika Det borde inte vara möjligt att ett förslag som har riksdagens stöd ändå inte kan slussas fram. Sveriges pensionärer är värda bättre.
Av Veronica Palm
Alla politiker säger sig värna landets pensionärer. Samtidigt uteblev höjningen av pensionerna i veckans riksdagsomröstning. Detta trots att en majoritet var överens om förslaget. Det borde inte vara mjöligt. De 349 lagstiftarna ska manifestera folkviljan och när 175 av dem vill något så ska det bli så. Det är kärnan i regeringsformens ”All offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folket främsta företrädare.”
Redan tidigt i våras la regeringen fram förslaget om höjd garantipension med 1 000 kronor. Högern försökt desperat hitta vägar att slippa rösta för det utan att framstå som att de inte vill höja pensionen. De har till och med låtit påskina att garantipension bara går till de som är lata och inte har jobbat.
Det är ett hån att förespegla att alla som får del av garantipension skulle vara en grupp av lata och arbetsovilliga.
Samtidigt ägnade sig regeringen åt att sökt stöd för sitt förslag om höjda pensioner. I måndags hittade man äntligen en kompromiss. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern presenterade en överenskommelse kring förslaget, med en mindre justering. Det såg ut som om landets pensionärer skulle få sin höjning redan till sommaren. Men det stupade på en formell detalj. Eftersom överenskommelsen inte var exakt som ursprunget i propositionen så nekades det behandling. Beslutet uteblev, även om en majoritet av de folkvalda företrädarna stod bakom det.
Regeringen verkar dock bestämd om att genomföra sin politik. Konstigt vore ju annars, och speciellt när de har en majoritet. Finansministern har satt igång med att skriva en ny proposition, som innehåller detaljerna i överenskommelsen. Så fort den finns kommer han lägga fram förlaget för riksdagen igen. Att regeringen får sommarjobba är ett billigt pris jämfört med den förlust som en utebliven pensionshöjning är för de pensionärer med de minsta ekonomiska marginalerna.
Men om vi lämnar det politiska spelet och tittar på sakfrågan. Vad är en tusenlapp mer i månaden och vem skulle den gå till?
Jo, högern har rätt i att garantipensionen går till den som inte har en tillräckligt hög inkomstpension, bland annat den som inte jobbat alls eller bara väldigt lite. Men jag vill bestämt hävda att det är ett hån att förespegla att alla som får del av garantipension skulle vara en grupp av lata och arbetsovilliga. Så är det inte.
Inkomstpensionen bygger på hur mycket var och en har tjänat under sitt yrkesliv. Enligt en ny rapport från Handels är den genomsnittliga pensionen för en Handels-kvinna 12 700 kronorna i månaden. Som jämförelse kan sägas att gränsen för att räknas som fattigpensionär ligger på 13 300 kronor.
För Handels kvinnliga pensionärer, och alla andra med skamligt låg pension, skulle en tusenlapp till i månaden göra stor skillnad. Den tar henne över fattigdomsgränsen. Kanske skulle det också räcka till en blomma på balkongbordet till midsommarhelgen, en fika med väninnorna eller en födelsedagspresent till barnbarnet.
Hon förtjänar det. Hon är inte lat. Hon har jobbat hela sitt yrkesliv med att packa upp varor, ta betalt och se till att vi får hjälp när vi går och handlar. Det är hon som är förloraren i det här politiska spelet. För henne och alla andra fattiga pensionärer så är det ett slag rakt ner i börsen att det inte blev några höjda pensioner i veckan.
En liten ljusglimt efter den här deppiga veckan är ändå att frågan om höjda pensioner har kommit högst upp på den politiska dagordningen.
Precis där den ska vara.
Hur vi behandlar de som byggt upp vårt land är en fråga om anständighet. Det är ett lakmustest på hur samhället fungerar. Idag larmar det surt. Landets pensionärer förtjänar bättre.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
