En värnplikt för demokratin

Med en yrkesarmé har det svenska försvaret blivit dyrare och försvarsfrågorna har kommit allt längre ifrån medborgarna. Det är dags att återinföra värnplikten.

Från Folk och försvar-konferensen som avslutas i dag rapporteras att Sverige kommer att underteckna ett försvarsavtal med Nato-grannen Danmark. Ytterligare ett steg mot Nato-medlemskap, anser kritikerna. En precisering av Sveriges luddigt formulerade solidaritetsdeklaration, menar andra.

En sak är i alla fall säker: en ny fas har inletts i svensk säkerhetspolitik.

2012, tre år efter att Sverige avskaffat den allmänna värnplikten, gjorde dåvarande ÖB Sverker Göranson skandal genom att i en SvD-intervju med journalisträven Mikael Holmström säga att Sveriges militära resurser bara räckte för att försvara landet i en vecka.

Uttalandet väckte både irritation och viss munterhet – framför allt i ryska medier.

I själva verket redogjorde Göranson bara för den genomgripande förändringen av försvaret – från efterkrigstidens massiva värnpliktsorganisation till den anorektiska yrkesarmé inriktad mot internationella insatser vi står med idag.

Det är inte, som några kanske tror, resultatet av slarv och dålig ekonomi, utan av en medveten politik med två decennier på nacken. De svenska rikspartierna har varit fullkomligt eniga: säkerhetshotet mot Sverige är försumbart.

Men sedan – ska vi säga ett halvår – har opinionen svängt igen. Nu handlar det, som Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach säger, inte längre om att bygga säkerhet enbart genom att delta i insatser i till exempel Afghanistan.

Under Folk och försvar passade vår nye ÖB, Micael Bydén, på att varna för troliga konflikter i vårt närområde. Att Sverige står helt utan förmåga att försvara sitt eget territorium har med ett militärt aggressivt Ryssland blivit ett problem, inte bara för oss, utan även för Finland och de baltiska staterna.

Kanske är det ingen slump att den allmänna värnplikten kommit på tapeten igen. Det svenska yrkesförsvaret har visat sig dyrt och bristfälligt – det innehåller för mycket kostsam teknologi och för litet personal.

Dessutom har försvarsfrågorna hamnat för långt ifrån medborgarna, som kanske inte alltid inser poängen med att svenska skattepengar används till interventioner på andra sidan jordklotet. Eller så blir vi alltför snabba med att ”trycka på knappen” – paradoxalt nog leder egna erfarenheter av militär tjänstgöring ofta till ökad pacifism.

Vi bör därför, inte minst av demokratiska skäl, återinföra allmän mönstring och i princip allmän värnplikt för både män och kvinnor. Den bör inte fungera som värnplikten gjorde för, utan anpassas för de behov som finns i dagens samhälle – ett slags samhällsplikt om ni vill.

Men för att en sådan typ av ”modern” värnplikt ska kunna komma till stånd, måste vi våga sätta oss över partipolitiska motsättningar och föra in värnpliktsfrågan i ett större perspektiv – ett perspektiv som på sikt handlar om medborgerliga skyldigheter och gemenskap.