SÖNDAGSKRÖNIKAN Storbolag som Disney har börjat hitta sätt att undvika rasistiska stereotyper i sina nya filmer. Men det är svårt att se något liknande hos svenskproducerad film och TV idag, skriver Tanvir Mansur.
Ett barn i min närhet frågade mig en gång: ”Tanvir, visst har kineser trekantiga hattar?”.
Jag blev helt chockad. Hur kan ett barn som växer upp idag ens känna till stereotyper som jag trodde vi lämnade på 90-talet? Men svaret är enkelt. De här föreställningarna kommer från gamla barnfilmer. Barnen ser på omvärlden med gamla rasistiska glasögon. Därför är det stort att se hur Disney har börjat hitta sätt att lämna de rasistiska stereotyperna i sina nya filmer.
Disney har en lång historia av rasistiska karikatyrer i sitt bagage. Från ”rödfärgade” urfolk i Peter Pan (1953), blackface-kråkor i Dumbo (1941) till de siamesiska katterna i Aristocats (1970) och Lady och Lufsen (1955). Det finns så många rasistiska avbildningar av svarta personer i filmen Song of the South (1946) att den har tagits bort från streamingplattformen Disney+.
Det betyder inte att företaget inte har tjänat pengar på de här karikatyrerna, tvärtom. Under 1900-talet har såna här stereotyper format hur människor i västvärlden ser på folk i resten av världen. Och just Song of the South har, trots all kritik, haft premiär på bio flera gånger, och släppts på video och DVD. Alla de här filmerna bygger på hur vita människor tror att icke-vita personer är och ska uppfattas. De här rasistiska glasögonen är också det som brukar kallas för Den vita blicken.
Därför är det kanske oväntat att Disney skulle göra en sån svängning, där de försöker ta ansvar för rasismen i sina tidigare filmer. De har varningsskyltar före filmklassiker och delvis ändrat hur de jobbar med filmer som utspelar sig utanför västvärlden.
Den nya Pixar-filmen Encanto handlar om den unga tjejen Mirabel och den magiska familjen Madrigal. De bor i en liten by någonstans i Colombia och Mirabel är den enda i familjen som saknar magiska krafter. Men familjens magi behövs för att hålla byn vid liv, och Mirabel slängs mellan att försöka få bekräftelse från sin abuela och att skydda deras magiska hus från att falla ihop. Alla engelskspråkiga röstskådespelare är själva spansktalande. Filmen är en fantastisk färgexplosion med musik som just nu toppar hitlistorna, framförallt med låten ”We don’t talk about Bruno”. Den har lyckats bli större än ”Let it go” från Frozen.
Det är klart att det här ett amerikanskt storbolag som vet att det går att tjäna pengar på representation av icke-vita kroppar. Men i valet mellan rasistiska stereotyper och trovärdiga avbildningar, vet jag vad jag föredrar.
Det som framförallt är ovanligt idag är dels att en film som utspelar sig i Colombia inte handlar om knarkkarteller och gerillakrigföring. Den colombianska filmskaparen José María Luna skriver i Polygon:
We have come to believe that this is all we get: an echo chamber of drugs, massacres, kidnappings, indifferent politicians, and a population that lacks memory, but still bears its baggage.
Encanto visar också upp en blandad afro-colombiansk familj med trovärdiga svarta karaktärer, något som ofta varit frånvarande i Disneys filmer. Filmteamet har gjort så mycket för att försöka få filmen att kännas autentisk för colombianer. På så sätt undviker de Den vita blicken.
Till Encanto skapade Disney en kommitté som skulle försäkra dem om filmens autenticitet. Det gjorde de också för Moana (2016), som utspelar sig i Hawaii och Polynesien. Skapandet av filmen Coco (2017) gjorde en liknande resa. Coco handlar om en mexikansk pojkes färd i de dödas land. Adrian Molina, som var manusförfattare, blev uppgraderad till medregissör, för sin bakgrund som mexikan-amerikan och sin specifika kunskap om kulturen och landet. Adele Lim, en av manusförfattarna till Raya and the Last Dragon (2021) berättar:
My very first day at Disney, when I went into the office, I was surrounded by a bunch of female story artists who just happened to be Asian, and I’d never been in an elevator with three or four other Asian women in any other studio.
Numera hyllas de här filmerna för att de är just så trovärdiga för grupperna som de avbildar.
Det är klart att det här ett amerikanskt storbolag som vet att det går att tjäna pengar på representation av icke-vita kroppar. Det ser vi alla. Men i valet mellan rasistiska stereotyper och trovärdiga avbildningar, vet jag vad jag föredrar.
Det skulle vara svårt att se något liknande på svenskproducerad film och TV idag. Just eftersom det oftast saknas icke-vita personer bakom och framför kamerorna. Bara det faktum att det blev en nyhet att Disney har lagt till en varningsruta om rasistiska stereotyper i Kalle Anka och hans vänner firar jul (1958) visar hur svårt det är. Eller när Disney klippte bort några raskarikatyrer i kortfilmen I jultomtens verkstad (1932). Eller att det blev en skandal att Kalle Anka flyttades från kl. 15 till kl. 15:05 på julafton. Det säger mycket om hur känslig svensk nostalgi är för att acceptera att tiderna förändras, det jag kallar för nationostalgi. Den svenska publiken och filmbranschen kanske inte är helt redo för att utmana sin vithetsnorm.
Med nogrannhet och kärlek till kulturerna går det att göra historier som handlar om andra folkgrupper än vita västerlänningar. Dessutom kan alla andra känna igen sig i karaktärerna och berättelserna. Det här sättet att skapa både specifika och universella berättelser i andra länder är en viktig pusselbit i hur framtidens storytelling kan se ut. Då kanske barn inte längre lär sig om hur världen ser genom gamla rasistiska glasögon.
Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
