Debatt Krigskassan och procenten, en absurd kombination
Nyligen kom beskedet. Sverige ska satsa 3,5 procent av sin BNP på det militära försvaret, säger statsministern. Det är inte utan en viss stolthet detta proklameras. Nu står han inte där ensam och säger detta. Denna satsning på militären sker i total politisk enighet. Ingen politisk kraft protesterar.
På sätt och vis är detta inget överraskande. Så har den offentliga debatten sett ut under veckor, månader och kanske år. Tonläget har skruvats upp i Sverige, men underblåst av USA och NATO. Det ska helt enkelt satsas mer pengar på militär upprustning.
I ett lite större perspektiv har det förvisso inte helt saknats andra röster. Några veckor efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 skrev jag om hur våra tankar riskeras att kolonialiseras av det militära språket och hur nödvändigt det är att finna nya vägar och modet att tänka sådant som inte tidigare tänkts. I dag, tre år senare, formulerar nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj en liknande önskan, men hon konstaterar samtidigt något uppgivet att det är just nya idéer om hur den nya världsordningen ska mötas som saknas. Kyrkohistorikern Joel Halldorf har argumenterat för att pacifismen oftast har rätt till slut. Och så, när den politiska enigheten är bedövande rörande vikten av militär upprustning, påpekar Eric Rosén det absurda i att tro på upprustning som fredsfrämjande.
Just alldeles precis militär upprustning anförs ofta i sig som riskfyllt och som ett hot mot långsiktig fred och stabilitet. Men inte här. Inte i Europa, tydligen.
Nu är det som alla vet svårt att vända invanda tankebanor. Men något måste göras, inte minst då det ofta är farligt, som Ann-Marie Pålsson skriver, när en totalitär enighetskultur tar över och alla springer på samma boll. Och när enigheten gör oss blinda. Här och nu menar jag att det märkligaste av allt är hur det offentliga samtalet kan bli så enfaldigt att frågan om krig och fred reduceras till en fråga om militär upprustning — räknat i procent av BNP. Det är ju exceptionellt! När det talas om satsningar på brottsbekämpning handlar det om fler poliser — gärna uniformerade — och hårdare straff.
Jag är inte säker på att något av detta är bra, men det är ändå begripliga slagord och ett sätt att sätta konkreta ord på någon form av inriktning. För att vården ska bli bättre krävs ett förstatligande säger en del. Många vill göra något åt skolan genom olika satsningar.
Inte heller här är jag säker på att alla förslag är bra. Men min poäng är att förslagen är begripliga och visar på en ambition att fatta beslut utifrån något slags reflektion och i överensstämmelse med någon ideologisk eller politisk övertygelse i kontrast till någon annan övertygelse. När det handlar om gigantiska försvarssatsningar är allt sådant som bortblåst. Det är procenten som räknas — tänk på pocenten Helge, som i de beryktade orden från klassikern Nöjesmassakern.
Det är oanständigt och ovärdigt. Vid en närmare eftertanke ser det hela ganska löjligt ut, som när småbarn bråkar om vems förälder som har störst muskler — inte om vilken förmåga de har att använda dem eller vilka andra kvalitéer de har.
Jag menar därför för det första att det enda rimliga är att vi nu pratar om vad det är vi vill försvara, vad vi bedömer som konkret för att kunna göra det. Inte om procenten av BNP.
För det andra, borde den allvarliga situation världen befinner sig väcka oss till en radikal innovationssatsning. Varför inte, äntligen, anslå medel till att skapa nya vägar, nya metoder och nya sätt att vara som gör det vi tycker är viktigt mer hållbart?
Patrik Fridlund, religionsfilosof
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
