debatt Hur samhällsekonomiskt vettigt är det att satsa miljoner på utbildning, skola, boende, integration och sedan utvisa någon som ”bara” har en timanställning inom hemtjänsten eller ”bara” har vikariat som bilmekaniker, undrar Eva Brandsma.
Hur många får ett fast jobb samma dag den slutar gymnasiet? Inte många. Inte ens bland svenska ungdomar som har sitt nätverk med kontakter och familj som stöttar. Men det är sällan ett problem att hoppa in på timmar, vikariat eller ströjobba en tid för att sedan resa, plugga och fundera över livet. För en ung människa som har tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier betyder ett fast jobb skillnaden mellan att leva eller att inte leva.
De som kom som ensamkommande under den stora flyktingvågen 2015, och som fick avslag på sin asylansökan efter lång väntetid, fick en ny chans till uppehållstillstånd genom den s k Nya Gymnasielagen – det är de som ska klara just detta. För det första ska ungdomen genomföra en utbildning på gymnasienivå på utsatt tid. Detta efter att ha först läst in nioårig grundskola på ett nytt språk på ett par år. Ibland lärt sig skriva och läsa för första gången i livet. Och sedan skaffa sig en tillsvidareanställning inom sex månader efter avslutade studier. Inte ett vikariat, inte en tim- eller projektanställning och inte ett arbete med statliga subventioner.
Det får heller inte vara en provanställning, provanställningen måste övergått till en fast anställning när ansökan om uppehållstillstånd görs. Vi vet alla att sex månaders provanställning är praxis, vilket innebär att ungdomen måste få en tillsvidareanställning samma dag den går ut skolan. Den ungdom som drar den vinstlotten kan ansöka om permanent uppehållstillstånd. Annars? Utvisning.
Den som inte drar vinstlotten i tombolan om tillsvidareanställning ska alltså utvisas.
Det finns mycket att säga om denna lag, konstruerad som ett lotteri där bara den som har turen att hamna rätt kan klara sig. Den som kom en dag för sent omfattas inte av lagen, den som fick vänta 14 månader och tre veckor på sitt avslag och den som fick avslaget kvällen före sin 18-årsdag omfattas inte av lagen. Om vi lämnar det omänskliga därhän – det är en egen debattartikel – och bara förhåller oss till de villkor som de som omfattas ska uppfylla – måste vi titta på rimligheten.
Statsministern pratar om att Sverige inte ska ta emot fler invandrare än vad vi klarar av att integrera. Men vad menar han då? För här har vi en grupp på runt 7000 individer som gått i skolan i nästa fem år, pratar svenska, skaffat sig en gymnasieutbildning i branscher där det saknas arbetskraft, vi har undersköterskor, fordonstekniker, hantverkare och VVS-montörer. Många är så integrerade de kan vara, försörjer sig själv genom CSN, och extrajobb, de betalar sin hyra och de betalar skatt.
Den som inte drar vinstlotten i tombolan om tillsvidareanställning ska alltså utvisas. Hur samhällsekonomiskt vettigt är det att satsa x antal miljoner på utbildning, skola, boende, integration och sedan skickas ut för att vederbörande ”bara” har en timanställning inom hemtjänsten eller ”bara” har vikariat som bilmekaniker men som kan försörja sig på detta? Skickas ut till ett av världens farligaste länder, Afghanistan, dessutom.
De här ungdomarna är en resurs för Sverige. De ser till att arbetsgivare har tillgång till efterfrågad arbetskraft. Ett fast jobb innebär att ungdomen på riktigt kan packa upp sin ryggsäck och börja leva sitt nya liv i trygghet. Det här är en win-win för Sverige. Det är orimligt om livet ska hänga på en så skör tråd som ett fast jobb.
Eva Brandsma
ordförande Frivilliga Familjehem på Värmdö
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
