Marknaden och kommunerna har ensamma fått leva rövare i bopolitik-huset. Nu kommer staten hem och röjer upp.
Att det numera är Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson som presenterar de bostadspolitiska satsningarna är ett tecken på att krismedvetenheten nått högst upp i regeringen.
Att bostadsministern snackar tillfälliga baracker är däremot ett tecken på desperationen som uppstått när marknaden och kommunerna lämnats ensamma att sköta bostadspolitiken.
S-MP-regeringens utgångsläge liknar inte direkt tevereklamens somriga grillafton på en nybyggd JM-balkong: Priserna på bostäder i tillväxtområden rusar, ibland med 15 procent per år. Den låga efterfrågan i ekonomin och därpå följande minusränta är perfekt bränsle.
De som vill bo i tillväxtkommuner för att få ett jobb, och de blir allt fler, har ingen chans att betala för bostadsrätter, eller för den delen nybyggda hyresrätter. Investeringstakten i bostäder i förhållande till befolkningstillväxten sjönk rejält på 1990-talet, samtidigt som arbetslöshet och inkomstklyftor ökade, och har aldrig riktigt hämtat sig sedan dess.
Byggbolagen vill inte bygga för personer som inte ens kan betala den skyhöga produktionskostnaden. Kommunerna vill inte få låginkomsttagare på halsen. Markförsäljning till byggande är en betydande inkomstkälla så varför sälja till underpris, även om det kunnat ge billigare bostäder?
Som lök på laxen har EU-regler gjort det omöjligt för allmännyttan att hyra ut till priser under marknadspriset. Även kommuner som av ideologiska skäl skulle vilja skapa billigt boende, är begränsade.
Den alliansstyrda regeringen såg bostäder som vilken vara som helst där utbud skulle möta efterfrågan och omvandlade dessutom fastighetsskatten till en flyttskatt så att rörligheten minskade. Till detta kommer nya amorteringskrav i höst som i praktiken blir en ytterligare flyttskatt.
Inget grillkalas på JM-balkongen alltså, men kanske ett delat andrahandskontrakt i Fittja? Nja, den genomsnittliga stockholmaren bor faktiskt lika stort idag som 25 år sedan. Men en boende i just Fittja, som på 1990-talet hade 10 kvadratmeter mindre utrymme än genomsnittsstockholmaren, har ytterligare minskat sin boendeyta med 2,3 kvadratmeter. Och vi vet inte hur många som helt valt bort svenska tillväxtkommuner.
För att Sverige ska närma sig andra europeiska länders bostadsinvesteringar skulle vi behöva öka investeringarna med ungefär 100 miljarder per år (från drygt tre till sex procent av BNP). I det perspektivet är regeringens 3,2-miljardtillskott till hyresrätter möjligen vettigt, men det kommer inte lösa bostadskrisen. Och det vore en överdrift att säga att Mehmet Kaplans flyttbara baracker skulle göra det.
På kort sikt kan politiken fokusera på rörlighet: gynna hyresrätter i stället för bostadsrätter, och göra det dyrt att bo stort i stället för dyrt att flytta. Men de riktigt stora bollarna handlar om hur staten kan locka eller pressa kommunerna att bygga relativt billiga lägenheter. Om hur byggkostnader kan pressas rejält. Och om fördelningspolitik som gör att även arbetslösa och låginkomsttagare kan betala en hyra.
Staten är tillbaka. Men ribban är 100 miljarder per år. Kämpa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
