Det finns något djupt obehagligt med de pågående KU-förhören om Nuon-affären. Rimligen existerar endast två huvudalternativ till de roller som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har innehaft. Båda är skandalösa.
Alternativ ett är att Anders Borg talade sanning i KU. Då har den svenska statens största affär genom alla tider – Vattenfalls köp av Nuon för nästan 100 miljarder kronor – genomförts bakom ryggen på statsministern. Och hans finansminister fick reda på förvärvet genom att LÄSA TIDNINGEN.
När Borg har läst klart artikeln slår han dock en signal till sin vän statsministern och berättar att deras regering tydligen genomför det största förvärvet någonsin i landets historia. Varken statsministern eller finansministern har enligt den här versionen grepp om läget.
Alla som har varit i kontakt med regeringskansliet vet att det vanligen är en professionell myndighet med bestämda beslutsvägar. Det är ingen Muf-expedition där fort och fel gärna inträffar.
Aftonbladets Lena Mellin framhåller att större köp av det här slaget alltid medför gemensam beredning mellan näringsdepartementet och finansdepartementet. Sedan avslutar ansvarigt statsråd (Maud Olofsson) beredningen och inväntar ett vidi (ställningstagande) från Borgs budgetavdelning.
Men Borg hävdar att beredningen aldrig avslutades. Något vidi fanns inte! Anteckningar i en loggbok tyder dock på att partiledarna var informerade, men de som ansvarar för loggboken har drabbats av dåligt minne (typiskt!).
Sedan har vi det ”inre kabinettet” som består av partiledarna och statsministerns statssekreterare. I den kretsen diskuterades inte jätteaffären. Maud Olofsson visste såklart, men körde tysta leken med de andra.
Vidare finns ett ”samordningskansli” med betydande personalresurser där de fyra borgerliga partierna samordnar det som blir regeringens politik. Att kassakon Vattenfall ska göra en affär som motsvarar drygt två hela försvarsbudgetar? Nej, det diskuterades aldrig.
Om alternativ ett stämmer har vi en regering där gigantiska felskär och enormt viktiga beslut kan fattas utan statsministerns och finansministerns vetskap. Regeringens beslutsgångar fungerar inte, regeringskansliets dokumentation är i så fall under all kritik, statsråden verkar inte informera och lita på varandra.
Alternativ två är att Borg och Reinfeldt ljuger, men att de skyddas av Maud Olofsson. Centerns förre partiledare tjänar i dag en kvarts miljon om året som ledamot i statliga LKAB:s styrelse. Efter sina år som statsråd har hon ett fribrev som ger henne 11 540 kronor i månaden från och med att hon fyller 65 år, resten av livet. Statliga pengar. Så varför vägrar hon komma när statens kontrollorgan kallar?
Kanske är anledningen den vänskap mellan Reinfeldt och Olofsson som ska ha grundlagts när de träffades i New York och gick långa promenader på Manhattan ihop. Centern hade samarbetat med S så sent som under 1990-talet. Men Olofsson blev en nyckelperson när borgerligheten skulle byggas samman mer formellt och äntligen besegra den röda, socialdemokratiska valmaskinen med buffeln Göran Persson i spetsen. ”Alliansen” bildades 30 augusti 2004 hemma hos Olofsson i Högfors och hon framstod som dess samlande gestalt.
Nu är Olofsson ute ur politiken och lever gott på bland annat statliga ersättningar. Struntar hon i KU:s kallelser och tar en kula för de gamla vännerna Reinfeldt och Borg, som hon skrev ett helt nytt kapitel i den svenska politiska historien med?
Statens representant i Vattenfalls styrelse, Viktoria Aastrup, menar nämligen att Reinfeldt visst var informerad om förvärvsplanerna. Aastrups besked backas även upp av skriftlig dokumentation. Om Aastrup har rätt så tvingas Olofsson ljuga om hon kommer till KU – eller sänka hennes vän statsministern.
Om alternativ ett stämmer har vi en regering som inte är regeringsduglig.
Om alternativ två stämmer har vi en regering som ljuger.
Oavsett vilket bevittnar vi just nu en stor skandal.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
