Ken Loach ber oss flytta perspektivet, inte bara förbi åren med New Labour och Thatcher utan ända tillbaka till rösterna från 1945. Och i dessa röster hittar Loach en gnista som är stark, självklar och som ger oss självklara råd som vi kanske höll på att glömma bort.

På People’s History Museum vid floden Irwell i Manchester finns utkastet till ett radikalt politiskt dokument. Andra världskriget var över, val skulle hållas i Storbritannien redan 5 juli 1945. Labour mötte väljarna med valmanifestet ”Let us face the future”. I museets arkiv finns partistyrelsen NEC:s utkast med handskrivna ändringsförslag i marginalen. Att försiktigt bläddra i protokollet, begrunda de radikala förslagen och försöka tyda anteckningarna framkallar – åtminstone hos den politiskt intresserade – historiens berömda vingslag.

I sin nya film ”The spirit of 45” använder Ken Loach flera väl valda citat ur valmanifestet. Orden fyller hela synfältet och blir en påminnelse om politisk vilja i en historisk brytningstid. Att en film kan byggas på formuleringar i ett valmanifest säger mycket om en tid i Europas 1900-talshistoria som aldrig upphör att fascinera oss. ”The spirit of 45” är värd att se bara för hur citaten får liv i samspel med de underbara filmklipp från 1940-talet som Loach har grävt fram ur arkiven. Samtidigt får vi en förklaring till 1945 års brittiska gåta: Hur kunde Winston Churchill vinna kriget, men förlora valet till Labour?

Loach visar hur den gemensamma och imponerande brittiska krigsansträngningen förvandlades till en insikt om hur samhället borde förändras. Att staten organiserar och att alla hjälper till enligt krigets egalitära etik blev ett naturligt vägval när problemen från mellankrigstiden – arbetslöshet, fattigdom, börskrasch och depression – skulle undvikas. Med Labourlegendaren Tony Benns ord: ”Om alla kan få jobb med att döda tyskar, kan då inte alla få jobb med att bygga hus och skolor och vara lärare, sjuksköterskor eller läkare?”.

Att Labour ingick i landets krigsministär gav partiet den aura av regeringsduglighet som tidigare hade saknats. Den ideologiska och egalitära dimensionen i kampen mot Nazityskland – mot vilka de konservativa hade varit för undfallande – förändrade bilden av historiskt pacifistiska Labour. Nu framstod partiet som patriotiskt och regeringsdugligt. Labour var i takt i tiden och ville bygga bostäder och garantera jobb till de hemvändande soldaterna. Loach illustrerar stämningsläget med ett underbart klipp där en trött och förvirrad Churchill buas ut på ett valmöte.

Att kriget innebar en brytningstid som möjliggjorde samhällsförändring gällde inte bara i Storbritannien. Tiden efter 1945 bör ses som det europeiska genombrottet för tanken om en aktiv stat. Uppgiften var inte enbart att reglera de marknader som hade fått för mycket spelrum under mellankrigstiden. Keynesianism, välfärdsstat och planering skulle röja undan fattigdomen och breda väg för mer jämlika samhällen. Även i Sverige utarbetade SAP ett ”efterkrigsprogram” i 27 punkter under Ernst Wigforss ledning. Programmet antogs inte helt och fullt men visar hur vindarna blåste. I Tyskland och Frankrike var till och med de konservativa partierna snabba att anpassa sig. ”Den nya strukturen på den tyska ekonomin måste ta sin utgångspunkt i insikten om att perioden med oreglerat privatkapitalistiskt styre är över”, skriver tyska CDU i sitt program från 1947. Kriget hade banat vägen för socialdemokratins epok.

En viktig insikt i ”The spirit of 45” – kanske den allra viktigaste – är därför att socialdemokratiska partier har varit som mest framgångsrika när de har varit som mest framtidsinriktade. När de har varit på toppen av tidens våg, för att använda Willy Brandts ord. Känslan som infinner sig när du bläddrar i NEC:s protokoll blir ännu starkare med Loachs bildsättning: Landet ligger i ruiner, vi har enorma skulder – och just därför måste vi expandera ekonomin och möta framtiden med stora reformer. ”Let us face the future”, helt enkelt.

I Henrik Berggrens uppskattade bok om Olof Palme återfinns en formel som sammanfattar Palmes framtidstro och plädering för change: modernitet + jämlikhet = frihet. Berggren lanserar formeln efter att ha analyserat ett tal som Palme höll vid SSU-kongressfest 1964, ett tal som är mest berömt för den mening som inleder och avslutar talet: ”Politik – det är att vilja något”.

I sin enkelhet är formeln en underskattad delförklaring till socialdemokratins dominans under efterkrigstiden. Och om citaten och klippbilderna som inleder ”The spirit of 45” ska sammanfattas med en formel? Modernitet + jämlikhet = frihet, naturligtvis.

En epok av reformer med snöpligt slut

Vid sidan av citat och klippbilder bärs ”The spirit of 45” upp av intervjuer. Vi får stillsamma reflektioner från personer som var med då, och som lever ännu. Historier om hur kriget slutade, om en reformperiod som tog vid och som innebar att arbetarklassen äntligen slapp löss och kunde flytta in i nya bostäder.

Med några få undantag behöver vi inte lyssna till epokens stora ledare och politiker. Labourledaren Clement Attlee dyker upp här och var, i första hand som en trygg representant för folkviljan och partiets stora valseger. Det är en befriande och medveten perspektivförskjutning. Vi slipper analyser om hur en mittenväljare i ”middle England” alltid avgör valutgången. Flera av rösterna kommer i stället från Liverpool, staden som symboliserade motståndet mot Margaret Thatcher och som inte har glömt. När Liverpool valde borgmästare 2012 hamnade kandidaten från Thatchers Toryparti – partiet som just nu regerar Storbritannien – på sjunde plats med lite drygt fyra procent av rösterna.

Uppmaningen från Ken Loach är uppenbar. Först och främst handlar det om att bevara politiska röster från 1945, och inte rösterna i den innersta maktcirkeln som intervjuades redan då. Det är en välgärning som för tankarna till de intervjuer som inleder varje avsnitt av TV-miniserien ”Band of brothers” om andra världskriget. De som verkligen var med där det hände får berätta medan de ännu är i livet.

Under ytan kan en annan uppmaning uppfattas. Storbritannien är ett delat land med växande klyftor, precis som Sverige, där många medmänniskor inte kommer till tals förrän deras slitna bostadsområden brinner. Loach ger röst åt dem som var i periferin 1945, och som fick reda på valresultatet när tomma kolvagnar kom ned i gruvan med en lapp om den senaste mandatfördelningen. Vem ger röst till dem som i vår tid sliter i motsvarigheten till gårdagens kolgruvor?

Många av de så kallade skitjobben på dagens stenhårda arbetsmarknad – såväl i Storbritannien som i Sverige – utförs av människor som har migrerat till respektive land i hopp om ett bättre liv. Här finns en gigantisk utmaning för de fackföreningar som får ett nostalgiskt skimmer över sig i ”The spirit of 45” – förutom när facket får kritik för att inte ha ta tagit fajten tillräckligt när den globala strukturomvandlingen slog till mot Storbritanniens hamnar och varvsindustri. Loach har dock tidigare skildrat utmaningen i den starka och utmärkta filmen ”It’s a free world”. Här dras karaktären Angie (Kierston Wareing) till den moderna arbetsmarknadens baksida med migrantarbetare som utnyttjas, lönedumpning, falska arbetstillstånd eller inga papper alls, tvivelaktiga bemanningsföretag och löner som inte betalas ut.

Men när ”It’s free world” skildrade en del av vår politiska samtid som vi knappt vill låtsas om, beskriver ”The spirit of 45” en reformperiod som påminner om att politik är ett instrument för att utrota de orättvisor som vi i längden inte kan negligera. Såväl filmen som dess ambitiösa hemsida (www.thespiritof45.org) listar de årtal och beslut som utgör grunden för den brittiska välfärdsstat som fick en ännu mer ambitiös motsvarighet i Sverige. Och vid en direkt jämförelse uppkommer åtminstone två intressanta paradoxer. Det svenska välfärdsbygget har i större utsträckning vilat på universalistiska principer: Alla medborgare ska inkluderas, barnbidraget ska inte behovsprövas utan även betalas ut till Wallenberg. Som motexempel finns ett tragikomiskt avsnitt i filmen där en brittisk kvinna berättar hur hon övertalade sin man att skaffa ett femte barn eftersom det enligt ett behovskriterium skulle ge rätt till en ny bostad. Men hundratals andra arbetarfamiljer tänkte likadant. Resultatet blev större familj i det gamla boendet.

Avundsjuka blickar inom Labour har genom åren i stället riktats mot Sverige och den nordiska välfärdsmodellen. Den nuvarande Labourledaren Ed Miliband twittrade glatt om föräldralediga pappor som manövrerade barnvagnar i trappan utanför riksdagen i samband med det senaste Sverigebesöket. I Sverige har vi inte heller haft någon Järnlady som sov fyra timmar per natt och ägnade stor del av övrig tid till att privatisera och montera ned välfärden samt krossa fackföreningsrörelsen. Thatcherismens härjningar används också som effektiv kontrast i ”The spirit of 45” när Ken Loach gör ett dramatisk hopp till år 1979 och Thatchers första valseger. Men en första paradox är att den avreglering och privatisering som har skett inom den svenska välfärden på senare år – inte minst på skolområdet – numer används som avskräckande exempel i dagens brittiska politiska debatt. Inte bara inom Labours vänsterflygel, utan även i Thatchers konservativa Toryparti.

En andra paradox är att såväl brittiska Labour som svenska SAP vann val med löften om att göra samhället mer jämlikt, och välfärdsreformer levererades omgående. Men såväl Labour som SAP valde att taktiskt glömma bort viktiga löften om att reformera och demokratisera samhällets institutioner. Kyrkan skildes inte från staten, den populära konstitutionella monarkin hotades aldrig i praktiken – trots att Labour och SAP har styrt med egen majoritet i perioder.

En annan intressant likhet är att Storbritannien och Sverige hade jämförelsevis effektiva statsförvaltningar efter krigsslutet som kunde implementera de reformer som röstades igenom i respektive parlament. På kontinenten fanns av förklarliga skäl flera olika problem: Behov av att bygga upp en ny statsapparat (Tyskland, Italien, Österrike); kollaboration med ockuperande axelmakter (Frankrike, Belgien, Nederländerna); korruption och ineffektivitet (Grekland, Italien).

En skillnad, å andra sidan, är de nationaliseringarna som genomförs av Labour 1945 och som Loach nogsamt lyfter fram (bland annat kolindustri, el- och gasföretag, samt tåg och andra transporter). Den svenska socialdemokratin var betydligt mer pragmatisk, om vi bortser från riksdagens beslut att sammanföra landets enskilda järnvägar med Statens Järnvägar (SJ) i samband med andra världskrigets utbrott.

Det ska också noteras att den regeringsperiod som Loach skildrar avslutas mycket snöpligt. I valet 1950 erhöll Labour en knapp majoritet på bara fem mandat, och därför utlyste Clement Attlee nyval hösten 1951 i förvissning om att öka majoriteten. Labour fick också flest antal röster – 48,1 procent – vilket alltjämt är partiets högsta andel av rösterna i ett val någonsin. Men flera valkretsar saknade en liberal kandidat, och det gynnade konservativa Tories i ett valsystem med enmansvalkretsar där vinnaren tar allt. Trots att Tories fick färre röster erhöll partiet fler mandat. Winston Churchill blev återigen Storbritanniens premiärminister.

Slutord: Tillsammans! 1945 som inspiration

61 år efter Clement Attlees snöpliga valförlust invigs OS 2012 i London. Danny Boyle står för regin och ett av de mest uppmärksammade inslagen – inte minst i USA – var hyllningen till kronjuvelen i det brittiska välfärdsbygget. Runt om i hela världen kunde tv-tittarna se hur hundratals sjuksköterskor och barn hoppade akrobatiskt mellan gigantiska sjukvårdssängar. Tre gigantiska bokstäver lyste i eldskrift från innerplanen: NHS – the National Health Service, den statliga sjukvårdsmyndigheten som är en av världens största arbetsgivare och Labourpartiets kanske främsta skapelse.

Ken Loach gör ingen hänvisning till att NHS – hans viktigaste exempel på ”The spirit of 45” – fick en så framskjuten roll i regissörkollegans invigningsceremoni. För Loach är det viktigare att återigen framhålla den epokgörande utredningen ”The Beveridge report” från 1942 som identifierade fem ”giant evils” som skulle utrotas: Nöd, sjukdom, okunnighet, smuts och brist på jobb. Labours valmanifest lovade att genomföra rekommendationerna i ”The Beverdige report” – NHS och ett pärlband av andra reformer följde.

NHS förknippas alltjämt med Aneurin Bevan, hälsoministern i Attlees regering som var son till en gruvarbetare från Wales. Hans ord om att NHS kommer att finnas kvar så länge som folket är redo att försvara det citeras av Loach. Det är lätt att få bilden av en defensiv och nostalgisk kamp för den symboliska kvarlevan från 1945 – och som 2013 hotas av ytterligare nedskärningar och marknadsanpassning.

Men uppmaningen i ”The spirit of 45” behöver inte läsas som att vägen framåt består av lika delar nostalgisk NHS-kamp, bildandet av fackföreningar vid gruvor som inte längre är i bruk, samt gigantiska förstatliganden (det sistnämnda erbjöds av Labour 1983 i ett valmanifest som cyniskt och på grund av det följande valnederlaget har kallats ”världens längsta självmordsbrev”).

”The spirit of 45” stämmer snarare till eftertanke på ett än mer angeläget sätt. Våra samhällen lider av hemska revor och ökande klyftor. Finanskrisens härjningar har kombinerats med lägre välfärdsambitioner och oförklarlig åtstramningspolitik, såväl i Storbritannien som här hemma.

För att erhålla mod och erbjuda ett tydligt alternativ – här kan såväl Labour som systerpartiet i Sverige vässa kanterna – kan principerna från 1945 fungera som inspiration. Som den nämnda moderniteten, att läsa tidsandan och att vara på toppen av tidens våg. Därifrån kommer du att se några år av ekonomiskt vansinne som nu kräver att finansmarknaderna regleras ytterligare. Dramatiska behov av åtgärder för att bemästra klimatförändringarna. En teknologisk utveckling som förändrar vårt sätt att leva i grunden. Välfärdssystem och skolor under för stort inflytande av marknad och månglare. Medborgare i arbetslöshet som behöver utbildning och nya chanser. Samt en kraftig pendelrörelse tillbaka till insikten om att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen.

Det handlar om utmaningar som kommer att kräva politik och politiker som vågar och vill göra skillnad. Som vet att politik också är konflikt. Som vågar säga att kapitalismen är stark som idé, men inte i praktiken – och som vågar stå för en annan idé i stället. Som inser att det gemensamma – vi tillsammans, i kvarteret och via starkare politiska nivåer – måste ta mer ansvar för en utveckling där alltför många kurvor i våra utvecklade samhällen pekar åt helt fel håll.

Ken Loach ber oss flytta perspektivet, inte bara förbi åren med New Labour och Thatcher utan ända tillbaka till rösterna från 1945. Och i dessa röster hittar Loach en gnista som är stark, självklar och som ger oss självklara råd som vi kanske höll på att glömma bort.

Det är en välgärning, inte minst eftersom det handlar om röster som på grund av livets utmätta tid snart kommer att tystna. Och det handlar om politiska principer som inte bara ska finnas i ett arkiv vid floden Irwell i Manchester.

Eric Sundström är chefredaktör för Dagens Arena och den europeiska tidskriften Fresh Thinking.

Källor i urval:
Berggren, Henrik: ”Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme” (Norstedts).
Berman, Sheri: ”The primacy of politics. Social Democracy and the making of Europe’s twentieth century” (Cambridge University Press).
Brivati, Brian & Heffernan, Richard: ”The Labour Party. A centenary history” (Macmillan Press).
Sassoon, Donald: ”Hundra år av socialism” (Atlas).

——————–

The Spirit of ´45 är den första filmen ut i NonStop Entertainments satsning POPUP BIO – den nya medborgarbiografen, som filmdistributören gör tillsammans med Arbetarnas Bildningsförbund (ABF). POPUP BIO ger landets organisationer, studiecirklar, församlingar, klubbar, nätverk och föreningar möjligheten att visa utvalda dokumentärer med aktuellt samhällstema samtidigt som de har biopremiär. Visningen sker i valfri lokal och varje film kompletteras med en nyskriven bakgrundsessä, samtalsunderlag och en kontaktlista med ämneskunniga och tillgängliga föreläsare utspridda över Sverige.

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena