Massarbetslöshet är utmärkt mylla för extremism. Ett grundläggande omtag i den ekonomiska politiken krävs av den som vinner vårens val, oavsett partiets huvudintresse.
Statsminister Stefan Löfven har utlyst nyval eftersom S-budgeten röstades ned av SD och alliansen. Många rödgröna verkar tycka att det värsta är att Socialdemokraterna inte fick igenom en rad mindre reformer, där höjd a-kassa är den mest betydelsefulla (exempelvis Aftonbladets ledare).
Men detta är en ståndpunkt som helt missar poängen.
Hela riksdagen är sedan över 20 år tillbaka i stort sett överens om den övergripande inriktningen på den ekonomiska politiken: Staten ska spara, i stort sett oavsett nivån på arbetslösheten eller statsskulden. Penningpolitiken ska hålla inflationen (prisökningstakten) låg.
Denna politik infördes i början av 1990-talet. Ungefär samtidigt, efter trettio år av rekordlåg arbetslöshet, ledde dåtidens finanskris till massarbetslöshet i Sverige. Arbetslösheten gick från under två procent i slutet av 80-talet till runt 10 procent i mitten av 90-talet. Den gick upp i alla åldersgrupper och bland såväl låg- som högutbildade.
Arbetslösheten har varierat sedan dess men aldrig sjunkit till den nivå som rådde före 90-talskrisen, oavsett höger- eller vänsterregering. Olika statsministrar har under denna tid haft olika retorik men i praktiken fört samma politik. A-kassans ersättningsnivå i relation till lönerna har sjunkit gradvis sedan 1980-talet. Inflationen har varit låg. Staten har sparat så att statsskulden sjunkit från över 70 procent av BNP till strax över 30 procent.
Populistpartier gynnas rimligen av att etablissemanget är överens om något som bevisligen inte fungerar optimalt. Detta är dessutom ett dubbelt misslyckande. Över 20 år av massarbetslöshet påverkar vår tilltro till etablerade politiker och andra människor. Detta är utmärkt mylla för extremism och misstro.
Andra som förklarar SD:s framgångar gör samma miss som de som klagar över a-kassan. Anna Dahlberg i Expressen liksom Tove Lifvendahl i SvD hävdar att SD växer därför att andra partier pratar för lite integration. Men integration handlar också i slutändan om jobben. Det är jobbpolitiken partierna måste prata och tänka mer kring. Prat om integration leder i detta sammanhang bara tanken fel.
A-kassan matchar idag inte behoven på arbetsmarknaden och kan därför behöva höjas. Men det värsta med den S-budget som nu föll är att den i det stora hela ville fortsätta med den jobbpolitik som misslyckats både av höger- och vänsterföreträdare dessförinnan. Och som socialdemokrater dessutom var duktiga på att kritisera under Alliansens regeringsperiod. A-kassan är endast ett av få undantag.
Riksdagspartiernas samförstånd bygger på en ekonomisk teori om att arbetslösheten i förlängningen bestäms av villkoren för arbetslösa och anställda, såsom a-kassa. Penning- och finanspolitik antas endast påverka arbetslösheten tillfälligt. Förenklat kan detta beskrivas som den neoklassiska teorin om jämviktsarbetslöshet.
Allt fler ekonomer har de senaste åren börjat ifrågasätta dessa synsätt och menar att det krävs en mer aktiv ekonomisk politik för jobb och tillväxt. Sverige är ett av många illustrativa exempel bland OECD-länderna. Bland riksdagspartierna märks denna diskussion knappt alls.
Oavsett vem som vinner vårens val och oavsett om ens huvudintresse är att skapa full sysselsättning eller motverka extremism, bör ett grundläggande omtag i den ekonomiska politiken stå högt på dagordningen.
Erik Hegelund, nationalekonom
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
