Björn Elmbrant skriver att jag är känd för mina groteska personpåhopp. Är detta sant? Då: Vilket hjärtslitande misslyckande, skriver DN:s ledarskribent Erik Helmerson i en replik.
Björn Elmbrants text om mitt skrivande gör mig mycket bekymrad. Inte för att vi är oense om Nato – något annat vore märkligt – utan för hur han beskriver min person.
Det går tvärt emot allt jag strävat efter och, vilket är skrämmande, hur jag uppfattar mig själv. Elmbrant skriver att jag är »känd för (mina) groteska personpåhopp«. Är detta sant? Då: Vilket hjärtslitande misslyckande. Jag önskar det gavs exempel.
Jag vill minnas att Elmbrant var mycket vred på en sak jag skrev om S-partisekreteraren Lena Rådström Baastad. Själv tycker jag att jag kritiserade misstänkta och upprörande skeenden under hennes fögderi i Örebro. Jag tror inte att jag en enda gång angrep henne som person. Gjorde jag det? Och i så fall på ett groteskt sätt? I så fall: misslyckande.
Det elakaste jag skrivit är nog en text om Jan Guillou. Själv tycker jag att Guillou själv ofta är oändligt grymmare än jag var i den texten – men kanske misslyckades jag även där. Oavsett: Jag behöver fler konkreta exempel. Speciellt på de personpåhopp Elmbrant uppfattar som »groteska«. Om de är det – vilka ord finns då kvar för att beskriva till exempel riksdagsmannen Hanif Balis tal om batikhäxor? Eller Aftonbladets Daniel Swedins utpekande av motståndare som bloggande rövhål? När kvinnliga skribenter kallas fittor och horor?
För påhoppen är jag »känd«, skriver Björn Elmbrant. Fan. Är det något jag inte vill ska kopplas till mitt namn är det detta. Hos vem är jag känd för sådant groteskt? I vilka grupper säger de, när de hör mitt namn (i den mån de alls känner till det), »just det, skribenten med de ovanligt rikhaltiga påhoppen och groteskerierna«? Frågan är inte retorisk utan konkret och ställd av nyfikenhet.
Jag kallas av Elmbrant för »hycklaren Helmersson«. Säkert hycklar jag ibland, kanske oftare än andra. Men denna gång? Jag förnekar inte alls att DN skrev om »Putins brigader«, däremot att uttrycket skulle innebära en implicit förräderianklagelse (jag ser det som en metafor, Elmbrant väljer att tolka det bokstavligt). För att förtydliga skrev jag till och med »en så stark term (som förrädare) skulle vi aldrig använda«.
Hyckleri? I så fall: ytterligare ett misslyckande.
Jag ser mig i spegeln och ett menlöst lamm flinar tillbaka. Lurar mina ögon mig, som när den döende anorektikern bara ser fett och kilon? Är det jag tolkar som smilande i själva verket blottade huggtänder? Är ullen en grå, blodfläckad päls?
Är jag, som Graham Greene frågar sig i sina memoarer, Meredith de Varg?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
