Bostadsminister Stefan Attefall (KD) missar sällan en chans att peka finger åt kommunerna. Men kan verkligen en bristande vilja hos Sveriges kommunpolitiker förklara den skriande bostadsbristen?
Jag har sedan hösten 2012 varit vice ordförande för en särskild programberedning för ökat bostadsbyggande som funnits inom Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. I veckan presenterade vi våra förslag.
Vi har inte hittat några belägg för att det är i den kommunala planeringsprocessen skon klämmer. Det finns färdiga detaljplaner för 71 800 bostäder i de 25 största tillväxtkommunerna. Trots att planer för 71 800 bostäder alltså passerat det hårt kritiserade kommunala nålsögat påbörjas bara 13 600 bostäder per år i dessa kommuner.
Den enskilt största faktorn till att byggandet släpar efter planerandet tycks vara att byggherrarna vinstmaximerar genom att låta färdiga planer ligga till sig i väntan på ännu bättre marknadsförutsättningar.
Visst finns det kommuner som har anledning att skämmas. Hit hör kommuner som Täby som trots sin låga arbetslöshet och höga medelinkomst har valt att sälja sitt allmännyttiga bostadsföretag och nu skyller sitt låga flyktingmottagande på bristen på hyresrätter.
Eller likaså borgerligt styrda Knivsta som förbjudit sitt allmännyttiga bostadsföretag att bygga och därmed förblir på Sveriges 10-i-topplista av kommuner med låg andel hyresrätter. Men även dessa kommuner vill i allmänhet bygga om än inte för alla.
För att förklara bostadsbristen skulle den påstådda avsaknaden av vilja hos Sveriges kommunpolitiker behöva vara i det närmaste epidemisk. Ger man sig ut i kommunsverige är det snarare det motsatta som möter en.
I kommunerna finns en väldig vilja och en stor uppfinningsrikedom i försöken att locka finansiärer och byggherrar till den egna kommunen. Fler bostäder förknippas med fler invånare och utveckling. Få kommunpolitiker tackar nej till det.
Allt fler frustrerade kommunpolitiker ställer sig i stället frågan vad regeringen egentligen gör för att lösa bostadskrisen. Kommunerna behöver fler verktyg, och många av dem kan bara staten tillhandahålla. Kommunal förköpsrätt, fler möjligheter att styra mot blandade upplåtelseformer och finansiella förutsättningar för ett ökat byggande hör dit.
Från statens sida saknas inte minst en insikt om att en bostad för alla, som den sociala rättighet den faktiskt är också kostar. Finland lyfts ofta fram som ett bra exempel i debatten. I Finland byggs det mycket riktigt dubbelt så mycket som i Sverige. Men den finska staten lägger också betydligt mer skattepengar på bostadsbyggandet.
Det är trots allt staten som svarar för de rättsliga och finansiella förutsättningarna för bostadsbyggandet. Kanske kan Konkurrensverket rentav ägna en del av den energi som i dag läggs på att jaga kommunala gym och badanläggningar på att granska den minst sagt bristande konkurrensen på byggmarknaden.
I Sverige lyser den statliga bostadspolitiken ännu med sin frånvaro. Den moderatledda regeringens 68 utredningar har inte fyllt det tomrummet. Förhoppningsvis blir bostadsbristen nu den valfråga den förtjänar att bli.
Den regering som tar vid efter den 14 september gör klokt i att ta till sig av de förslag SKL presenterade i veckan. Bostadsbristen kräver mer politik, inte mindre.
Erik Pelling, kommunalråd (S) i Uppsala och vice ordförande i SKL:s programberedning för ökat bostadsbyggande
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
