De som bor i våra utsatta områden har fått uppleva det största sveket, skriver Tidens chefredaktör Payam Moula.
Svek gör någonting med oss. En del av vår mänsklighet går sönder, på ett sätt som inte riktigt kan återställas. Vi sluter oss. Undrar vad vi kunde gjort annorlunda och ifrågasätter vårt värde. Svek kan förlåtas men aldrig glömmas.
Svek finns med som bärande tema genom flera av mänsklighetens stora kulturella verk. Från Medea som blir lämnad för en annan kvinna i det antika dramat av Euripides till Saruman som sviker Gandalf och hela Midgård. Men svek kommer inte bara från människor. Svek kan också komma från samhällen, och politiska partier.
Den franska filosofen Didier Eribon fångar i boken Tillbaka till Reims den franska arbetarklassens känsla av svek när arbetarrörelsen under 60- och 70-tal börjar fjärma sig från arbetarna fram till idag. ”Vem fyller nuförtiden den funktion som ’Partiet’ en gång hade? Till vem kan de utsugna och utblottade ta sin tillflykt? […] Krasst uttryckt: Vem bryr sig om vad de är, vad de upplever, vad de tänker, vad de vill?”
Från SD har vi svenskar med utländsk bakgrund fått höra att vi inte är, och inte heller kan bli, svenskar
Att arbetarpartier i allt lägre grad representerar arbetare känns igen i hela västvärlden. Ekonomen Thomas Piketty kallar trenden för brahminisering av vänstern. Under 2000-talet kom trenden ikapp Sverige. De arbetslösa, de sjukskrivna, de fattiga. Människor på gles- och landsbygd. Grupperna som slarvigt kallas för globaliseringens förlorare, men snarare är kapitalismens förlorare, känner sig svikna av samhället och vänstern.
Lisa Pelling och Johanna Lindell möter känslan i boken Det svenska missnöjet. Katarina Barrling och Cecilia Garme gör det i boken Saknad där de förtjänstfullt beskriver hur samhällseliterna har gjort känslan av nostalgi till något fult.
Men det finns en grupp i samhället som har fått uppleva ett större svek, kanske det största. Det är gruppen som bor i våra utsatta områden.
De senaste åren har det dödliga våldet och gängkriminaliteten fått stor uppmärksamhet i litteraturen. Journalisten Johanna Bäckström Lerneby beskriver i Familjen Angered som ett område med parallell rättskipning. Diamant Salihu ger oss en inblick i den värld som unga utsatta män växer upp i, Evin Cetin ger i Mitt ibland oss en förståelse för knarkets betydelse. Att ta del av dagens Sverige är inte dyster läsning, det är rakt av deprimerande. Men en bok sticker ut. Ett ord för blod av Faysa Idle.
”Man kan säga att vi lever i parallella världar i Sverige. Det är samma land men ändå helt olika platser”, skriver Faysa, född 1998 och uppvuxen i Järva. Hon beskriver ett brutalt klassamhälle präglat av fattigdom, trångboddhet och där en generation unga i våra utsatta områden förlorat hoppet. Det är en miljö präglad av frånvarande pappor, uppfostringsresor och hedersförtryck. Moralpoliser.
Jag önskar att det som Faysa fick uppleva under sin uppväxt var en avart endast några få fick uppleva. Något som under en kort period fanns, men inte längre. Tyvärr är det inte så.
Framväxt av parallellsamhällen går att se sedan decennier. Zlatan Ibrahimovic är född 1981 och uppvuxen i Rosengård. Han var tjugo år när han såg sin första svenska film och hade ingen aning om några svenska sportkillar ”typ Ingemar Stenmark eller såna”. Genomgående såg han på svenskarna som några andra medan han själv ”var från Rosengård! Jag sket fullständigt i svenskarna.”
Sedan 90-talet har segregationen ökat kraftigt. Klassamhället har tagit revansch, skillnaderna mellan människor ökat och invandringen, i synnerhet till redan utsatta områden, varit så pass stor att det svenska språket i delar av landet blivit ett minoritetsspråk.
Vänsterns svar blev att de hade dåliga värderingar
Sverige har fått en ung generation som är födda i landet men endast har erfarenheter av fattigdom, trångboddhet, bristande skola, bristande språk, bristande möjligheter till utbildning och som inte identifierar sig som svenskar eller som en del av svenska samhället. De är svenskar på pappret, men berövas möjligheten att bli svenskar i hjärtat.
När boende i våra utsatta områden för många år sedan efterfrågade fler kameror, poliser och skärpta straff, i syfte att kunna gå förbi torg utan öppen droghandel eller förhindra gängrekrytering av deras barn, blev vänsterns svar att de hade dåliga värderingar. När segregationen blev alltmer akut under 2010-talet vädjade högern till folket att öppna sina hjärtan, samtidigt som moderatledda kommuner varken öppnade några hjärtan eller plånböcker. Från SD har vi svenskar med utländsk bakgrund (i dag en fjärdedel av landets befolkning) under decennier fått höra att vi inte är, och inte heller kan bli, svenskar. Att vi inte hör hemma här.
Efter 27 år i fängelse sökte Nelson Mandela inte hämnd, snarare försoning. Men kan vi förvänta oss att pojkar och unga män, vars egna samhälle vänt dom ryggen, ska söka försoning? Eller är en mer mänsklig reaktion avståndstagande, förakt och till och med hat?
Svensk höger, till skillnad från i Danmark, tycks inte särskilt intresserade av att bryta segregationen. När Lawen Redar presenterade Socialdemokraternas nya rapport över segregationen i vårt land gick högerns opinionsbildare unisont från att hylla Danmark till att varna för de danska åtgärderna. Nu är tydligen insatserna mot segregation allvarligare än fenomenet i sig.
Det finns inga färdiga, perfekta lösningar. Att forma dessa blir arbetarrörelsens nästa stora uppgift. Men ska Sverige läka de dödliga sår som segregationen orsakar måste vi erkänna att samhället har svikit, att läkningen kommer ta tid – och att medicinen kanske är besk.
Payam Moula, filosof och chefredaktör Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
