Omedelbart efter maktskiftet 2006 lade den borgerliga regeringen ner Integrationsverket. Arbetet med att sammanställa forskning kring rasdiskriminering och mångkultur ansågs onödigt. Nu vill Socialdemokraterna även avskaffa jobbet som integrationsminister. Man kan undra om de helt enkelt vill skrota integrationspolitiken som sådan. Det låter lockande, kan enkelt få stort genomslag i alla partier, men är det verkligen bra?
Till vårens partikongress finns en liten svärm motioner som ställer sådana krav. Och som partiledningen ställer sig bakom. ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda”, skriver de.
Det är enkelt att instämma i argumenten. Sverige är ett mångkulturellt land präglat av invandring. Att då ha en särskild politik för de med så kallad invandrarbakgrund blir underligt. Och vad betyder egentligen själva begreppet integration? Det som behövs är politik inriktad på jämlikhet; för alla och över hela linjen.
Som teoretisk samhällssyn är det rätt. Men vad blir det som praktisk politik?
Sverige präglas inte bara av mångkultur, men också av en strukturell rasdiskriminering som gör segt motstånd. ”Det är samhälleliga strukturer som påverkar och sätter hinder i vägen”, konstaterar partistyrelsen. Men kampen mot diskriminering ska inte drivas av ett särskilt statsråd, säger Luciano Astudillo i en intervju. Den ska mainstreamas. (SvD 9/3).
Även det låter sympatiskt — i teorin. Men vem ska driva mainstreamandet, vem ska övervinna den motvilja som finns i alla system, om det inte finns ett särskilt statsråd som driver på, samlar kunskap och följer upp? Fråga de demokrater som skulle mainstreama jämställdhetspolitik i Göran Perssons regeringar. De behövde ett statsråd i ryggen.
Ja, den självklara följdfrågan är om Socialdemokraterna nu, med exakt samma argument, tänker avskaffa även jämställdhetspolitiken och jämställdhetsministern?
Den praktiska politikens sanning är nog att förändring kräver att makt och kunskap samlas i ett rum, hos en grupp politiker som initierar lagstiftning, plockar upp idéer och analyser, bildar opinion. Titta på Erik Ullenhags betydelse för debatten om polisens jakt på utvisningsbara: han hade kunskapen, han var insatt i de övergripande frågorna om rasdiskriminering, han hade mött människorna — han var ju Statsrådet.
Hos de socialdemokratiska motionärerna kan man spåra en längtan efter enklare politik. De verkar tro att allt tal om etniciteter, gruppidentiteter och rasism bara döljer mer grundläggande klassfrågor. Man kan då påminna om Miles Davis invändning att polisen alltid stoppade hans röda Ferrari, inte för att han var fattig men för att han var svart. Så fungerar även Sverige.
Ja, avskaffa gärna integrationsministern, men ersätt hen med en antirasistminister med uppdrag att mainstreama hela regeringskansliet. Då skulle Sverige bli ett pionjärland.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
