Det kan behövas en utredning om etikprövningen, men prövningen måste alltid sätta individen i centrum, skriver Olof Kleberg.
Det blåser inom forskarvärlden. Inte nog med att staten lägger sig i styrningen av universiteten och den långsiktiga utvecklingsforskningen. Forskare vill bli kvitt (eller åtminstone klippa bort en del av) den tvångströja som den förstärkta etikprövningen anses leda till.
Alla är ense om att god etik inom forskningen är central.
Men många forskare tycker att reglerna för forskning som rör människor är allt för ingripande. Bestämmelserna uppfattas som klåfingriga, godtyckliga, byråkratiskt stelbenta och tidskrävande. De är forskningsfientliga, sägs det, ger inte utrymme för det fria letandet, skapar rädsla hos forskare. Följden blir sämre forskning.
Missnöjet är stort och utbrett, men få diskuterar det grundläggande
Kulmen nåddes i våras då cirka 2 500 forskare skrev på ett upprop (DN 16.5.2023) som krävde aktion från politikerna. Särskilt ville de få till stånd en skillnad i prövningen av medicinsk och samhällsvetenskaplig forskning. Medicinarna sysslar med mer exakt material, samhällsvetarna och humanisterna med mer svårpreciserade frågor, menar de.
Utbildningsministern Mats Persson svarade blixtsnabbt samma dag – en utredning ska snabbt tillsättas för att ändra i etikprövningslagen. Han pekade särskilt på att det bör gå att få göra undantag för viss, mindre känslig forskning.
En utredning kan onekligen behövas på en del punkter. Lagen är 20 år gammal, nya begränsningar har införts. Erfarenheten har visat på vissa brister.
En ordentlig översyn behövs, har etikgruppen inom SUHF (Sveriges Universitets- och Högskoleförbund) uttalat. Men gruppen betonade (Vetenskapsrådets nättidskrift Curie 29.5) att denna inte får ske förhastat. Då kan ju nya problem uppstå.
Så balanserat har tyvärr andra debattörer inte argumenterat. Särskilt utmärker sig en flitig kritikergrupp med Lunds förre rektor Per Eriksson tillsammans med organisationsforskaren Mats Alvesson och Umeåmedicinaren Lars Jacobsson (t ex DN 14.3 och 16.8, SvD 13.6.2022).
Också statsvetare som Li Bennich Björkman och Sten Widmalm i Uppsala och Peter Esaiasson i Göteborg har hårt kritiserat dagens praxis.
Missnöjet är stort och utbrett. Men få diskuterar det grundläggande: hänsynen till de undersökta människornas integritet och personliga sfär. Balansgången mellan fri forskning och respekten för individen är svår att dra. Därför behövs regler och begränsningar. Jag fick viss insyn i problemen under de tio år jag deltog i Vetenskapsrådets etikkommitté.
Att de undersökta ska ha gett sitt samtycke till att delta i en undersökning är självklart för de flesta forskare. Men ibland kan det slarvas med detta och annat i forskningsprojekt. Medicinarna Kjell Asplund, Umeå, och Kerstin Hulter Åsberg, Uppsala, har granskat 600 vetenskapliga artiklar med känsliga personuppgifter under år 2020 (BMC Medical Ethics 15.7.2023). Av 200 samhällsvetenskapliga artiklar saknade nära en tredjedel uppgifter om etisk prövning.
Allt är alltså inte så väl som etikprövningskritikerna vill påskina. Kjell Asplund, en central expert i etikfrågor, har särskilt granskat och kritiserat forskningsfusk, bl a i boken Fuskarna och i en utvärdering av fallet Macchiarini.
De 2 500 i forskaruppropet liksom andra kritiker vill föra ner prövning för samhällsvetenskaperna till lokala etikprövningsnämnder. Några kan tänka sig en prövning internt inom lärosätena.
Detta skulle vara skadligt. Lokala nämnder fanns förr – det ledde till att praxis blev olika i Lund, Göteborg eller Umeå. En central prövning behövs.
Riktigt illa skulle det vara att åter lägga ansvaret för prövningen, som en gång i tiden, hos lärosätenas rektorer. Då smusslades anmälningar lätt undan, rektorerna hade svårt att pricka det egna lärosätets forskare. Det senaste, värsta exemplet är hur Karolinska Institutets rektor Anders Hamsten 2015 viftade bort anklagelserna mot skandalkirurgen Paolo Macchiarini och i stället satte in repressalier mot de visselblåsande medicinarna.
Gör etikprövningslagen mer smidig, förenkla byråkratin – men håll fast vid hänsynen till patienters och de undersöktas rätt till en personlig sfär!
Olof Kleberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
