Ett bristfälligt förslag som rustar Sverige

Förslaget om utvecklingsledighet bör inte läsas i ljuset av det tidigare friåret. Tvärtom. Det kan vara en viktig byggsten i en politik som rustar Sverige för framtiden. 

Nej, friåret var kanske inte en så bra idé. Miljöpartisten och tidigare partisekreteraren Anders Wallners rekommendation om utvecklingsledighet bör dock inte läsas i ljuset av friårsförslaget. Tvärtom.

Där friåret hade uppenbara brister och kritiserades av både fack och arbetsgivare, kan utvecklingsledigheten vara en av flera lösningar som behöver komma till för att arbetsmarknaden ska fungera väl framöver. Wallner och hans team förtjänar beröm för att de tar sig an den svåra kompetensutvecklingsfrågan.

Den dåvarande regeringen gjorde misstaget att presentera friåret som en lösning på stressig och dålig arbetsmiljö fast det egentligen var – och borde ha varit – en kompetens- och framtidsförsäkring. Hur man än vänder och vrider på det är det ofrånkomligen så att vi alla kommer att behöva omskola oss några gånger under vårt arbetsliv.

Utvecklingsledighet bör ses som en investering för att undvika framtida arbetslöshet

Har du tur står din arbetsgivare för din kompetensutveckling och din möjlighet att upprätthålla din ekonomiska standard under tiden du genomgår en utbildning.

I annat fall behöver du själv bära den risk som en vanlig studieledighet innebär, trots att du gör både din arbetsgivare och samhället en tjänst. Utvecklingsledighet bör ses som en investering för att undvika framtida arbetslöshet.

Den stora skillnaden mellan ett friår och utvecklingsledighet är att det senare kräver att den som vill nyttja möjligheten till utvecklingsledighet kompetensutvecklar sig – ett rimligt krav.

Friåret mötte kritik från facket på flera punkter, bland annat för att de som nyttjat friåret fick en relativt sämre löneutveckling än om de låtit bli. Genom utvecklingsledigheten, med sitt krav på utbildning, är sannolikheten hög att löneutvecklingen istället blir positiv.

Traditionellt sett har kompetensutveckling varit en viktig fråga för arbetsmarknadens parter. När vi nu ser att ständigt förnyad kompetens och vuxenutbildning är avgörande för samhällsekonomin och vår globala konkurrenskraft går det inte att lämna frågan enbart åt parterna. Även politiker behöver ta ett större ansvar för kompetensutveckling av arbetskraften.

Det som görs exempelvis via komvux och Arbetsförmedlingen räcker inte. Från borgerligt håll är det knäpptyst om hur Sverige ska ta sig an frågan. Liberala och konservativa politiker ser nog hellre att låglönejobben brer ut sig än att de med låg utbildningsnivå kan ta möjligheten att kompetensutveckla sig. Inte mycket nytt under solen där. Svenskt Näringsliv ställer sig som vanligt kritiskt till gemensamma investeringar, trots att deras medlemmar har mycket att vinna på en högutbildad arbetskraft. Tröttsamt.

Förslaget om utvecklingsledighet är inte perfekt. Till exempel vore en fortsatt diskussion om hur man kan inkludera de som har svagast ställning på arbetsmarknaden, och som troligen också är i stort behov av kompetensutveckling, intressant. Från den dag det tas i bruk kommer det förmodligen att behöva justeras om – när det uppstår icke önskvärda effekter. Kanske behöver det rentav gå tillbaka till ritbordet?

Man ska inte heller ha för höga förhoppningar om vad utvecklingsledigheten ensamt kan leda till. För att få ut full effekt av en sådan reform krävs det också att vuxenutbildning är tillgänglig och håller hög kvalitet.

När vi som samhälle står inför en situation vi aldrig tidigare har mött – där kompetens har allt kortare livslängd – kan det behövas att vi testar ett grepp som vi aldrig tidigare har tagit. Utvecklingsledigheten kan vara det greppet – och en viktig byggsten i en framtida utbildningspolitik.