Ett försvar av samtyckeslagen

ledare Den nya samtyckeslagen har utsatts för angrepp från flera håll. Men de kritiska argumenten är svaga.

I både DN och SvD har samtyckeslagen nyligen angripits. Bakgrunden är Högsta domstolens dom mot en man för oaktsam våldtäkt. Numera går gränsen för en straffbar gärning vid om deltagandet i en sexuell aktivitet varit frivillig eller inte. Sedan 1 juli 2018 krävs inte längre krävs att gärningsmannen använt sig av våld eller utnyttjat offrets utsatta situation för att kunna dömas, utan uttryckligt samtycke är handlingen olaglig.

I det aktuella ärendet konstaterade domstolen att det faktum att kvinnan och gärningsmannen var ense om att ligga i samma säng och att de var klädda i underkläder inte innebar att kvinnan frivilligt deltog i de sexuella handlingarna. Domstolen ansåg däremot inte att det gick att bevisa att gärningsmannen hade handlat uppsåtligt (åtalet för våldtäkt kunde därför inte bifallas), däremot grovt oaktsamt (mannen kunde därför dömas för oaktsam våldtäkt).

I DN hävdar Lena Andersson att domen i HD visar att samtyckeslagen är felaktig. Hennes argument är att lagen oriktigt betraktar ”sexualiteten som varje annat fenomen” medan sexuella handlingar i själva verket skiljer sig från ”mord, rån och inbrott” som alltid är oönskade. Det är dock svårt att förstå hur Anderssons resonemang går ihop. För att göra argumentationen begripligt behövs ytterligare preciseringar, men på den punkten lämnar Andersson läsaren i sticket.

Det är svårt att förstå hur Lena Anderssons resonemang går ihop.

En välbelagd utgångspunkt är att det inte är ovanligt att människor som blir utsatta för våld och fara blir stela av rädsla eller skräck. Stöd för detta finns bland annat i en studie utförd av Karolinska institutet. Som skribenten Elin Henriksson påpekat i Sydsvenskan är denna reaktion vanlig både vid överfallsvåldtäkt och när offret känner förövaren.

Hur ska vi utifrån dessa fakta förstå Anderssons argument? En tolkning är att de som blir förlamade av rädsla eller skräck ändå skulle ha kunnat vara tydligt avvisande och att därför själva har ett moraliskt ansvar. Men stämmer premissen? Förlamningen är väl just ett argument för att de faktiskt inte förmått att handla annorlunda. Dessutom lägger detta resonemang skulden på offret. Om inte den skräckslagne protesterar är övergreppet hennes eget fel. Detta kan väl inte Andersson tycka? Och att det förekommer sexuella handlingar som är frivilliga förefaller att vara helt irrelevant för sammanhanget.

Andra tolkningar av Anderssons resonemang är att de som blir utsatta för sexuella övergrepp har ett moraliskt ansvar för vad som sker om de inte är avvisande, även om de är oförmögna att protestera. Eller att gärningspersonen (oftast en man) inte har ett moraliskt ansvar om offret inte är avvisande även om offret inte är förmögen att vara avvisande. Båda dessa tolkningar förefaller helt orimliga. I det första fallet handlar det om att skylla på ett offer som inte kunde ha handlat annorlunda och i det andra fallet om att frikänna trots att gärningspersonen haft möjlighet att försäkra sig om att samtycke förelåg. Detta kan knappast vara resonemang som Andersson förfäktar.

Ytterligare en tolkning, som har visst stöd i Anderssons text, är att den nya lagen påverkar människors beteende och att lagstiftningen därför är felaktig. Andersson skriver bland annat att en konsekvens av lagen är att kvinnans autonomi undergrävs genom att lagen får kvinnor att ropa på staten istället för att skydda sin integritet. Men även den tolkningen förefaller tokig. Andersson kan väl knappast mena att den nya lagen kommer att leda till att människor mer sällan gör motstånd vid våldtäkter för att istället försöka vinna ärendena i domstol?

Även Ivar Arpi har i SvD kritiserat samtyckeslagen. Hans kritik är av annat slag. Han menar att normen om samtycke är viktig, men att lagen ändå är ”knepig”. Hans argument är att samtycke kan visas både genom ord och handling och att när det ska bevisas att samtycke inte förekommit så måste domstolen i detalj gå igenom hur offret agerade. Som bevis för detta hänvisar han till den aktuella domen i HD. Arpi menar till och med att lagen, genom att det blir nödvändigt att avkräva detaljrika berättelser, leder till att offret blir utsatt för en ”dubbel kränkning”. I Arpis värld är den första kränkningen det sexuella övergreppet och det andra att offret i domstol behöver redovisa vad som hänt. Men dessa två händelser är knappast jämförbara. Även om det kan vara smärtsamt för offret att redovisa vad som hänt, är det knappast ett argument för att inte pröva övergreppet i domstol.

Gemensamt för både Andersson och Arpi är att samtyckeslagen angrips med dunkla argument. Båda borde förklara sig.