ledare Trots att inga nya bevis presenteras, har den nya Palme-utredningens huvudpersoner återupprättat Sveriges förtroende för poliskåren med ett sakligt utredningsarbete. Tyvärr kan det inte reparera slarvigheten under de första åren.
För svenskar har det blivit obligatoriskt att då och då berätta om var man befann sig fredagen den 28 februari 1986.
Själv gick jag i tvåan på gymnasiet och på lördagen satt jag med mamma och pappa i en liten stuga i Leksand. Takdroppet tävlade med våra tårar när vi lyssnade på de nya fasor som i Ekots sändningar (”Palme död, nej, det kan inte vara möjligt”) slogs fast som realiteter.
Jag minns lite av de första årens spaningsarbete, eller turerna kring spaningsledaren Hans Holmér. Inte heller när jag kom som journalist till Expressen fick jag särskilt mycket med Palmemordet att göra. Rapporterandet om det var vikt för rutinerade manliga reportrar, med en aura av trötta kriminalare kring sig.
Däremot vet jag att polisens misslyckande sedan den där iskalla februarinatten har varit ett öppet sår i mer än 30 år. Mordet på Olof Palme innebar nämligen inte bara att rädslan och otryggheten i Sverige ökade. Det gjorde också att samhällskontraktet bröts – kanske för all framtid.
Palmeutredningens 34 år långa misslyckande har lett till en skepsis och ett myndighetstvivel som kanske bäst går att sammanfatta i begreppet privatspanare. Under åren som gått har en hel del, inte bara polisarbetet, privatiserats, och jag har ofta tänkt att startskottet för denna våg av politiska och ideologiska förändringar gick den där vinternatten 1986.
Klockan 9.30 idag meddelade åklagare Krister Peterson inför en blek men samlad nation att Palmemordet kan betraktas som löst. Skandiamannen, det vill säga försäkringstjänstemannen Stig Engström, pekades precis som förväntat ut som mördaren. Eftersom han avled för tjugo år sedan läggs förundersökningen nu ned.
Om inte mordet på statsministern hade gett upphov till så mycket löst fantiserande, hade kanske Skandiamannen förhörts grundligare, eller kanske till och med frihetsberövats under något av de där första dygnen.
För oss som har följt magasinet Filters och journalisten Thomas Petterssons högoktaniga reportage om Engström och Palmeutredningen, kom beskedet ändå som en överraskning. Den nya Palmegruppen, betydligt fräschare och effektivare än den gamla, kan trots tidigare storstilade löften och höga förväntningar varken presentera mordvapnet, DNA-bevis eller ett tydligt motiv.
Krister Peterson säger att han inte är dummare än att han begriper att det spaningsledningen presenterat idag, bevis som uteslutande grundar sig på gammalt material, knappast skulle räcka till en fällande dom om Engström fortfarande hade varit i livet.
NFC:s (Nationellt forensiskt centrum) besked att kulorna som avlossades vid Palmemordet är för gamla för att längre kunna kopplas till något vapen, gör att hoppet om att gåtan någonsin kommer att få en fullständig lösning, nu har släckts.
Det är sorgligt. Men det betyder inte att vi är tillbaka till ruta ett. Spaningsledaren Hans Melander verkar ha gjort ett okej jobb. Tillsammans med Peterson har han visat vad modernt spaningsarbete, befriat från lösa spekulationer och politisk svågerpolitik, kan åstadkomma.
Det har i sig bidragit till att återställa en del av allmänhetens förtroende för poliskåren, men kanske inte för politiken. Jag har alltid haft höga tankar om Ingvar Carlsson, men så här långt efteråt står det tyvärr klart att även den dåvarande S-regeringen delade Hans Holmérs faiblesse för teorier om utländska attentatsmän och konspirationer. Om inte mordet på statsministern hade gett upphov till så mycket löst fantiserande, hade kanske Skandiamannen förhörts grundligare, eller kanske till och med frihetsberövats under något av de där första dygnen.
Så vad hände egentligen på Sveavägen mordnatten 1986? Det kommer vi aldrig att få veta, åtminstone inte under min livstid. Det närmaste jag kommer är troligtvis den märkliga scen som Stig Engström spelade upp i en intervju i branschtidningen Skydd och Säkerhet våren 1992, och som återgavs av magasinet Filter:
»Det var kanske inte alls överlagt och planerat«, sade Engström. »Lägg ihop de här bilderna – paret tilltalas av en man som kanske känt igen dem och vill säga något till en livs levande världskändis som plötsligt kommer knallande Sveavägen fram från bion. […] Tänk om den beundrade statsministern snäser av vederbörande på ett föraktfullt sätt. […] Sinnet rinner till – vi tar några steg efter mannen, lägger handen på hans axel för att stoppa honom – Din djävel! – pang«.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
