debatt Det Sydafrika vi nu ser utvecklas under Cyril Ramaphosa inger förhoppningar om en vändning, en utveckling mot det som kampen mot apartheid en gång handlade om. Sverige bör därför vara beredda på att åter ställa upp, skriver Bengt Säve-Söderbergh.
President Cyril Ramaphosa står inför gigantiska utmaningar. En ekonomi som inte rör sig framåt. En ojämlikhet och fattigdom som slår det mesta i vår värld. Arvet från apartheid präglar fortfarande såväl ekonomi som dagligt liv. Och därtill ett parti och en regeringsmakt som plågas av korruption och inre konflikter. Är det möjligt att hitta en väg som leder framåt?
För trettio år sedan pekade Nelson Mandela ut den då unge Ramaphosa som den han ville skulle efterträda honom som president i det nya demokratiska Sydafrika. Så blev det inte. Den äldre Thabo Mbeki föredrogs av de gamla frihetskämparna, de som styrde ANC. Ramaphosa som tidigare med framgång både lett ett fackförbund för gruvarbetarna och lyckats i förhandlingarna med apartheidregimen valde nu att bli affärsman. Detta också med stor succé. Han utvecklades till att bli en av de rikaste i landet.
Med allt detta bakom sig kunde han ha dragit sig tillbaka från politiken och njutit av både framgångar och rikedomar. Men han övertalades att åter ingripa i det offentliga livet och försöka ta sig an president Zuma som var på väg att förstöra såväl ekonomi som framtidshopp för alla som inte ställde upp för Zumas mardrömslika värld, där korruption och annan kriminell verksamhet både tilläts och främjades av landets president.
Kan Sydafrika ta sig ur det mardrömslika grepp som framför allt kom att dominera landet under förre presidenten Jacob Zuma?
Vägen tillbaka till politiken skedde som Zumas vicepresident men det innebar också att under några år bli formellt delaktig i beslut som han egentligen var helt emot. Ända till den dag då motståndet mot Zuma vuxit sig så starkt att han med framgång kunde utmana och besegra honom.
Sedan kom en period då Ramaphosa för att komma åt korruptionen måste återskapa en rimlig rättsordning med domstolar och kommissioner som styrdes av hederliga och kompetenta personer. En speciell kommission som haft till uppgift att avslöja försöken att ”stjäla staten” har sedan arbetat för högtryck och producerat resultat. Förre presidenten Zuma har flera gånger kallats till förhör men vägrat att lyda. Om detta fortsätter kan han även bestraffas för detta förutom att ställas till svars för en mängd skumraskaffärer.
Partisekreteraren Magushule, som tillhört Zumas falang, har nu i dagarna fått lämna sitt uppdrag till följd av vad denna kommission kommit fram till. Nästa steg är att en domstol ska ta över och döma den ena efter den andra av dem som deltagit i korruption. Trots allt detta dominerar ANC politiken i landet. De politiska oppositionspartierna som landet skulle behöva har tyvärr skjutit sig själva i foten i form av personkonflikter.
Har vi nu skäl att tro att vi ser ett ljus i den mörka tunnel som Sydafrikas politik visat upp under lång tid? Kan Sydafrika ta sig ur det mardrömslika grepp som framför allt kom att dominera landet under förre presidenten Jacob Zuma?
Det vi nu ser utvecklas under hans efterträdare Cyril Ramaphosa inger förhoppningar om en vändning, en utveckling mot det land av demokrati och rättvisa som kampen mot apartheid en gång handlade om. Mycket av hård kamp och svåra beslut står framför honom och hans parti och utgången är definitivt inte säkrad ännu. Men det kanske nu finns skäl att börja hysa en försiktig optimistisk ton.
Och vad kan Sverige göra för att stödja det nödvändiga reformarbetet i detta avgörande läge? Det finns plats för initiativ. Vi bör liksom förr vara beredda att ställa upp.
Bengt Säve-Söderbergh
Fd statssekreterare och författare till boken ”Vår seger var också er. Sverige och befrielsekampen i södra Afrika”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
