Inget kan ändra det faktum migrationsuppgörelsen försatt Miljöpartiet i den kanske värsta krisen i partiets historia.
I förra veckan kom den amerikanska spektakulära rean Black Friday på allvar till Sverige. Lite ironiskt kan man tycka; för det politiska parti som mer än alla andra är kritiskt till konsumtionshets, nämligen Miljöpartiet, kan man snarare tala om en svart vecka.
Sedan i tisdags då den historiskt strikta migrationsuppgörelsen med Socialdemokraterna offentliggjordes, har det stormat kring Miljöpartiet. Mest besviken av alla var Gustav Fridolin som även i gårdagens Agenda kallade uppgörelsen ”ett misslyckande för världen, för EU och för Sverige”, medan en skakad Åsa Romson försvarade den.
I Ekots lördagsintervju sa hon att beslutet var en naturlig konsekvens av det ansvar som följer när ett parti sitter i regeringen. Partikamraten och MP-grundaren Per Gahrton var inne på samma linje då han i en debattartikel i Dagens Nyheter menade att alla partier med maktambitioner måste rätta politiken efter verkligheten snarare än efter partiprogrammet.
Det må vara som det vill med det. Inga överslätande ord kan ändra det faktum att Miljöpartiet hamnat i ett fruktansvärt dilemma, kanske det värsta i partiets korta historia.
Bakom kulisserna pågår, som många medier rapporterat, en rasande kamp för att få till en medlemsomröstning om migrationsuppgörelsen.
Flera ledande miljöpartister har protesterat, eller till och med lämnat partiet, och en framtida konfrontation med Socialdemokraterna verkar ofrånkomlig. En pressad Fridolin erkände i Agenda att Miljöpartiet inte kan sträcka sig längre än vad man gjort: ”vi tänker värna asylrätten”. Fattas bara annat.
För, som Ekots Tomas Ramberg konstaterade: De gröna tål inte mer nu. De har redan förödmjukat sig mer än något svenskt parti sedan Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin 1976 bröt sina kärnkraftslöften.
Och som ett kvitto på förnedringen kom siffrorna från Svensk väljaropinion, där Miljöpartiet fick 6,4 procent, vilket är det sämsta resultatet sen mätningarna startade.
Frågan är när gränsen är nådd? Det finns många tecken på att regeringsmakten kostar betydligt mer än den smakar. Statsminister Stefan Löfvens ogenerade kohandlande med Moderaterna om en framtida ännu tuffare asylpolitik, är bara ett exempel.
Garthon anser att det snart måste bli ”payback-tid”. Socialdemokraterna måste i dessa klimatkonferensdagar ge Miljöpartiet väldigt mycket inom klimat- och miljöområdet om det ska räcka som kompensation för alla de eftergifter partiet tvingats till.
Men är det nog?
Trots alla försäkringar om motsatsen är Miljöpartiet ännu inte ett parti ”som alla andra”.
Gräsrötterna väger fortfarande tyngst. Om deras besvikelse inte kan dämpas, kommer det rödgröna samarbetet att ta slut innan det ens hann börja.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
