OS Det har rullats ut trådar som binder samman oss människor. Då kan vi inte låta några extrema filterbubblor ta över debatten.
Den politiska debatten om OS har kommit att handla om boxning och kön, och eftersom det sistanämnda finns med i ekvationen har diskussionen blivit extrem och polariserad.
Det handlar om den algeriska boxaren Imane Khelif. Hon har väldigt stora muskler (som många kvinnliga elitidrottare) och har tidigare diskats för att hon enligt extremt vaga uppgifter skulle ha både X och Y-kromosomer.
Kvinnor har normalt bara X.
Men Imane Khelif är född kvinna, har alltid identifierat sig som kvinna och länge tävlat som kvinna. Och den där undersökningen av kromosomerna är grundligt ifrågasatt. Olympiska kommittén har inte accepterat den.
Det var ryggdunkningar och applåder, Kendricks hjälpte till att klappa igång publiken
Ändå har internet exploderat. Inlägg efter inlägg handlar om att Imane Khelif egentligen skulle vara man, och att det är typiskt woke att låta henne boxas mot kvinnor.
Debatten är inte bara underlig, den är direkt galen.
För mig har det främsta intrycket av OS dock varit ett helt annat. Det har handlat om vänskap, solidaritet och sportsmanship. Om människor som pushar varandra och ger varandra uppmuntran.
Såg ni stavfinalen? Förutom att Armand Duplantis svävade som en svala över 6.25 och gav världen ett oförglömligt idrottsögonblick var det något annat som värmde nästan lika mycket.
Hans medtävlare. När Duplantis siktade mot världsrekordet var silver- och bronsmedaljörerna Sam Kendricks, USA, och Emmanouil Karalis, Grekland, hela tiden där och stöttade honom. De var som klubbkamrater. Karalis gav honom ett plåster för skadan på handen. Det var ryggdunkningar och applåder. Kendricks hjälpte till att klappa igång publiken.
Eller ta svenska Jenny Rissveds, som tog brons i mountainbike. När amerikanskan Haley Batten, som låg precis framför Rissveds och kämpade om medaljerna, fick punktering var det svenskan som larmade till det amerikanska serviceteamet och därmed hjälpte sin konkurrent till silvermedaljen.
Mitt tredje exempel är inte lika klockrent, men passar ändå. I OS-finalen i pingis var Truls Möregård chanslös mot kinesen Fan Zhendong men i en boll i sista set slog svensken ett omöjligt slag med så stark underskruv att bollen återvände till hans egen bordshalva, helt otagbart för motståndaren. För första gången i matchen log Fan Zhendong och gjorde en bugning mot svensken.
OS har varit fullt av sådana ögonblick. Det har rullats ut trådar som binder samman människor. Som visar att även motståndare kan vara vänner, att en prestation på hög nivå är värd att hylla vem som än utför den, att det viktiga är att stötta varandra, även om man just fått stryk med några hundradelar eller centimeter.
Att i det läget låta några extrema kvasidebatter i några snäva filterbubblor ta över hela diskussionen är att göra idrotten – ja, kanske hela mänskligheten – en otjänst.
Eller som boxaren Imane Khelif själv kommenterade alla påhopp hon fått:
– Det kan förstöra människor, det kan döda människors tankar, själ och sinne. Det kan splittra människor. Därför ber jag om att sluta mobbas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
