Ett parti söker sin identitet

ledare Det är ingen slump att Miljöpartiet är som starkast i storstäderna och på universitetsorter, medan det knappt existerar i landets hårt prövade småorter. 

Vid den här tidpunkten för fem år sedan upplevde Miljöpartiet sin största stund i svensk politik.

I Europavalet 2014 fick partiet 15,4 procent av rösterna. Succén var ett faktum och partiledningen badade i fontänen på Sergels torg.

Framtiden var här. I riksdagsvalet senare samma år siktade man på att bli landets tredje största parti.

Så blev det inte alls. Valet blev ett fiasko, och sedan dess har det bara gått utför. Inte sakpolitiskt, för i praktiken har partiet fått större genomslag för sin politik under de fyra senaste åren än någonsin tidigare.

Men vad är egentligen Miljöpartiet för parti? Nu har man ägnat ett par decennier åt att leta efter sin själ, och sin roll i svensk politik.

Det är kanske dags att hitta den nu?

I rapporteringen inför partiets kongress som inleds i Örebro i dag har Per Bolund, troligt nytt språkrör, sagt det självklara: Miljöfrågan blir bara viktigare och allt fler inser att klimatet är den avgörande framtidsfrågan. I det sammanhanget borde fler väljare vända sig till det parti som vuxit fram ur miljörörelsen. Det parti som alltid satt dessa frågor högst upp på dagordningen.

Miljöpartiet saknar helt enkelt den populistiska gen som en gång gjorde social-demokratin till ett stort parti.

Man skulle kunna tillägga att den bredare ideologiska utvecklingen i samhället borde tala till partiets fördel. Enligt den senaste SOM-undersökningen anser hela 22,3 procent av befolkningen att de är feminister. Miljöpartiet är ett av de tydligast profilerade feministiska partierna.

Som jämförelse kan nämnas att 19,7 procent uppger sig vara socialister, 13,9 procent liberaler och bara 7,1 procent ser sig i första hand som nationalister.

Det speglar väl egentligen bara den allmänna trenden att den auktoritära och konservativa delen av den så kallade GAL-TAN-skalan representeras av en liten hård kärna på runt 10-15 procent. De som vill ha ett öppet samhälle, solidariskt och miljömedvetet, är fler. Ja, faktiskt betydligt fler.

Så varför har Miljöpartiet så svårt?

En förklaring kan vara att de är ett akademiskt präglat parti. De upplevs mer som ett gäng folkhögskolelärare än som politiker med förmåga att engagera massorna. För oss som gillar folkhögskolor och själva gärna tar på oss tweedkavajen och går in i lärarrollen är det ett sympatiskt drag. Men som parti saknar Mp helt enkelt den populistiska gen som en gång gjorde socialdemokratin till ett stort parti.

En annan förklaring – troligen viktigare – är att partiet uppfattas som ett lite enögt enfrågeparti. I Frankrike försökte president Macron höja skatterna på bränsle för att minska klimatskadorna. Det blev den utlösande faktorn för de gula västarnas protester, som i första hand ställer krav på ökad jämlikhet.

Just där måste Miljöpartiet bli tydligare. Hur ska deras ambitiösa klimatpolitik realiseras utan att det hårdast drabbar de som redan är mest utsatta? Det är ingen slump att partiet är som starkast i storstäderna och på universitetsorter, medan det knappt existerar i landets hårt prövade småorter.

Kan partiet reda ut den ekvationen kan det också bli precis så viktigt som den egna självbilden redan ger vid handen.

Kan de klara av det med ett nytt språkrör vid rodret och med utsikt från regeringskansliet?

Svaret är att det är nödvändigt. Annars har vi snart inget Miljöparti kvar i svensk politik.