Ett pris som underlättar valfriheten

Nationalekonomin är pressad. Ekonomerna lyckas inte förutspå kriser. Och när kriserna uppstår vet de inte hur de ska hanteras. De har försummat omvärlden, institutionerna och historien och ägnat sig åt matematik långt ifrån verklighetens mångfacetterade problem. Nationalekonomin har rentav beskrivits som autistisk i sin tilltro till prissättningsmekanismer, “den ekonomiska mannen”, perfekt konkurrens och jämvikter. En post-autistisk nationalekonomi har efterlysts.

Ur det perspektivet är det glädjande att Riksbankens pris till Alfred Nobels minne går till forskare som gör det enklare för oss att välja skola och dagis, helt utan prismekanismer. När vi har valfrihet inom välfärden, men inte vill fördela resurserna efter plånbok, så hjälper Alvin E Roths modeller oss. Alvin Roths algoritmer matchar till exempel nyutexaminerade läkare med sjukhus, skolbarn med skolor och organdonatorer med organmottagare. Det handlar om marknader där priser inte finns, antingen för att varorna är för svåra att prissätta (nyutexaminerade läkare) eller för att vi av moraliska skäl inte vill använda priser (utbildning och organ).

När valfrihet råder i välfärden blir Lloyd S Shapleys och Roths insikter allt viktigare. Ett exempel på detta är skolvalssystemet i Stockholm som i dagsläget går att manipulera av föräldrar med insikter i systemets funktionssätt. Om de låter bli att ange sin riktiga favoritskola som förstahandsval, har de större chans att barnet får gå på en okej andrahandsvalsskola. Roth var med och ändrade just ett sådant system i Bostons skolor och tog bort möjligheten att manipulera det. Kanske behövs ett Nobelpris för att Stockholmspolitikerna ska ta till sig den kritik som riktats mot dem av till exempel ekonomen Jonas Vlachos.

Roths tillämpningar av Shapleys algoritmer är alltså i högsta grad tillämpliga i praktiska livet, något som priskommittén gärna framhöll. Grunden är förvisso oerhört teoretisk och abstrakt. Men som Nobelkommittén framhåller rör det sig om ingenjörskonst. Ekonomisk ingenjörskonst såtillvida att det handlar om fördelning av tillgångar. Men samtidigt snarast statsvetenskaplig i meningen att nya institutioner byggs upp.

Roths tillämpningar kan hjälpa oss att behålla en välfungerande välfärdssektor utan prismekanismer. Möjligen kan man tänka sig att metoderna kan tillämpas inom andra områden än välfärd, där priser av någon anledning inte är önskvärda eller möjliga. En stor bostadsbytescentral för hyresrätter? På arbetsmarknads- eller miljöområdet? Vi kanske kan börja med att Stockholmspolitikerna tar till sig lärdomarna och gör om systemet för fördelning av skolplatser.