Ledare Belarus är fortsatt i klorna på diktator Lukasjenko, men något håller kanske på att hända. Ilska och frustration över landets öde bubblar på Minsks gator. Om EU, och Sverige, ställer sig på folkets sida så kan valet bli mörkret innan gryning.
I söndags höll Belarus diktator Alexander Lukasjenko ännu ett av sina fejkade låtsasval. Internationella observatörer har dömt ut varje »val« i Belarus sedan Lukasjenko tog makten 1994. Det som är annorlunda den här gången är att folk verkar ha tröttnat. Inte bara de tappra oppositionella, de som funnits där hela tiden. Socialdemokraterna i BSDP Hramada, de små liberala och kristdemokratiska partierna, de få oberoende journalisterna. Nu har alla tröttnat.
Och de har gett sig ut på gatorna i tiotusental. Regimen har sin vana trogen skickat ut beväpnad polis och militär mot demonstranterna. Men stöveltrampet överröstas av ursinniga medborgare som ropar »skäms, skäms« så fort de svartklädda poliserna visar sig med sina påkar. Demonstrationerna har fått en injektion av alla belarusiska arbetskraftsmigranter som tvingats återvända hem på grund av coronakrisen. Många är unga. De bär på en explosiv blandning av bitterhet över att Belarus misskötta ekonomi tvingat dem att lämna sitt hemland för att jobba under dåliga villkor utomlands, och av erfarenheter av levnadsnivåer och möjligheter i friare länder. Förändringens vindar blåser.
Hur kommer det sig att Lukasjenko har lyckats hålla sig kvar vid makten i 26 år? Ett svar är våld. Under årtiondena har han byggt upp en våldsam förtryckarapparat. En säkerhetstjänst som har resurser att avlyssna samtal, infiltrera och manipulera allt från teatergrupper till studentföreningar. Poliser och militärer som kan kommenderas ut för att brutalt slå ner demonstrationer och strejker.
Belarus ligger strategiskt längs med den nya kinesiska sidenvägen och Kina har inget intresse av demokrati i Belarus. Tvärtom.
Våldet har riktats mot alla oliktänkande. Journalister, konstnärer, artister, politiska oppositionella har misshandlats, försvunnit, mördats. Det är det våldet som i måndags tvingade oppositionens populära huvudkandidat Svjatlana Tsichanouskaja i landsflykt.
Lukasjenkos apparat har också en närmast total kontroll över ekonomin. För den som inte är beredd att följa regimens minsta vink är det hopplöst svårt att driva ett eget företag, en liten gård, en restaurang, en affär eller en verkstad. Den som tvingas bort från en anställning på något av de statliga företagen får betala priset för sina protester med ett liv i fattigdom.
Lukasjenkos makt bygger också på ett skickligt internationellt spel. Belarus ligger inklämt mellan de tre baltiska EU-medlemmarna och Ryssland. EU har gång på gång prioriterat att försöka få Lukasjenko på sin sida mot Putin, framför att tvinga fram demokratisering. EU:s sanktioner mot Belarus har inte skärpts under de senaste åren, utan lättats. EU har accepterat Lukasjenkos tomma löften om »reformer«, och gång på gång blivit lurade i en förnedrande »dialog«.
Samtidigt har Lukasjenko tagit steg för att göra sig mer oberoende av både Ryssland och EU. Belarus ligger strategiskt längs med den nya sidenvägen, Kinas gigantiska infrastrukturprojekt som bland annat ska binda ihop Kina med Östersjön. Och Kina har inget intresse av demokrati i Belarus. Tvärtom. Det är bråttom för EU att ställa sig på folkets sida.
»Dialogen« måste ersättas av riktade sanktioner mot Lukasjenko och hans nätverk, fromma förhoppningar om förändring måste ersättas av handfast stöd till oppositionen, från kulturutövare och politiker till fackföreningskämpar och journalister. EU måste, som Palmecentret påpekar, kräva förhandlingar mellan oppositionen och regimen om en fredlig övergång till demokrati. Och vi har rätt att förvänta oss att Sverige är drivande.
Grunden för ett förstärkt svenskt engagemang är lagd av årtionden av solidaritet mellan svenska folkrörelser och partier. SSU tryckte upp knappar med budskapet StopLuka redan i slutet av 1990-talet. Såväl Liberalerna som KD har täta kontakter med sina belarusiska systerpartier. Belarusiska industriarbetare som kämpar för att organisera sig i oberoende fackföreningar känner Stefan Löfven från hans tid som internationell sekreterare i IF Metall.
Det är mindre än 90 mil mellan Stockholm och Minsk. I ett skakande reportage av brittiska BBC från en av de senaste veckornas många demonstrationer hörs det dova ljudet av kroppar som misshandlas och människors skrik av smärta från polisens piketbussar. Ljudet läcker ut i augustinatten och tas upp av BBC:s mikrofoner. Hör vi det också?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
