Ett samhälle för de mångas längtan

Normaliseringen av hatet, glidningen i samtalsklimatet. Jag undrar vad det gör med ett samhälle – med oss.

Stanken från soptippen. Asbest. Taggtråd. Rå betong och råttor.

I serietecknaren Kate Evans senaste bok, »Threads From The Refugee Crisis«, skissar hon flyktingdebattens 2015 genom vardagen i »The Jungle«, flyktinglägret i franska Calais. Evans följer människorna där från januari 2015 till oktober 2016, då franska myndigheter river lägret och förflyttar migranterna till andra delar av landet.

De fantasifulla teckningarna är lysande seriejournalistik, en ögonvittnesskildring från den europeiska stormens öga.

Genom bild och bubbla får vi möta människor från Afghanistan och Syrien. Kurder som bollas mellan länder där de möts med varierande grad av fientlighet. Var och en gör sitt bästa för att karva ut ett liv i flyktinglägrets tillfällighet.

Läsningen mänskliggör det omänskliga, drar med oss in i livet på flykt. Det otjänliga dricksvattnet, de 24 toaletterna på drygt 5 000 personer. Ansikten förvridna i skräck, men också värmen och sammanhållningen i nödens stund.

2015 känns så länge sedan nu, ändå var det bara nyligen. Så många som flydde kriget och förföljelsen i hopp om ett nytt hem – hemlösa med hemlängtan.

Länderna som öppnade upp, inte minst Sverige, Tyskland och Österrike. Nu, när flyktingkrisen skildras med grova penseldrag, suddas ofta flyktingen och människan ut ur berättelsen. Passar liksom inte in.

Kate Evans varvar sin journalistiska skildring av livet och läget i flyktinglägret med hatet hon möter:

»De där gulliga flyktingbarnen växer upp till vidriga vuxna som vill förstöra vårt land och allt som finns här.«

Tonen känns igen.

Inom loppet av några månader skiftade den tvärt. Skärpta gränser, flyktingen som hot och värnet av nationalstaten som politikens enda uppgift. 2015 framstod Marine Le Pens flyktinghets som något avvikande, möttes med ilska. I dag har den hårdaste av retorik sipprat långt in i de etablerade partiernas talepunkter.

Historien består av trådar som knyter ihop gårdagen med morgondagen. Nu, 2018, fogas kedjan av händelser samman till en helhet.

Finansminister Magdalena Andersson beskriver – felaktigt  – Sveriges tidigare flyktingpolitik som »svängdörrar in till landet«. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, desperat för att klamra sig över fyraprocentsspärren, vill förbjuda böneutrop från moskéer. I grannlandet Danmark kräver danska socialdemokrater stopp för »icke-västliga« invandrare till vissa stadsdelar i Köpenhamn.

Något har skett framför våra ögon. Normaliseringen av hatet, glidningen i samtalsklimatet. Jag undrar vad det gör med ett samhälle – med oss.

Cynikern viftar snabbt undan känslan, menar att den inte ryms i dagspolitikens snäva raster. Ändå är den ju där, ändå är den en så pass stark drivkraft att vi inte undkommer den.

»Threads From The Refugee Crisis« tvingar oss att inte glömma. Påminner oss om att använda den där springan mellan möjligt och önskvärt för att ge maktlösa makt, att lyssna till de mångas hemlängtan.

Stig Dagerman formulerade det bäst:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär.