Ledare Hoten från Ryssland visar både på rysk styrka och svaghet, och det kommer ställa EU inför en rad nya utmaningar.
Kanske borde varningsklockorna ha ringt tillräckligt högt redan, med kriget i Georgien och ockupationen av Krim som de tydligaste tecknen. Ändå har det kommit som en överraskning för de flesta att Europa i början av 2022 skulle stå inför vad som verkar vara en ny stor militär konflikt.
Det är som om kalla kriget återuppstått på bara några månader. Som om vapenskramlet, upprustningen och de kyliga relationerna mellan Öst och Väst från decennierna efter världskriget plötsligt vevas i repris.
Det känns oändligt frustrerande, nästan lite chockartat.
Samtidigt är läget ett helt annat nu.
Istället får vi ännu en gång för eller emot Nato
Ryssland har inte alls den styrka landet hade under kalla kriget. Även om Rysslands situation inte är lika utsatt som under 1990-talet, då landets flotta låg och rostade i Kaliningrad och hela ekonomin var på väg att stöpas om efter åren av planekonomi, är det också uppenbart att Putins ställning inte är så stark som han vill ge sken av.
Som Daniel Mathisen skrev för några veckor sedan på den här ledarsidan kan det militära hotet tvärtom ses både som ett tecken på styrka och svaghet.
Ja, agerandet i Ukraina är en del av en långsiktig strategi för att utvidga landets geopolitiska räckvidd, och på samma sätt måste man se det helt orimliga kravet på att Rysslands grannländer ska checka av sin säkerhetspolitik med Moskva innan några förändringar görs.
Men hoten handlar också om att det inhemska stödet för Putin har minskat dramatiskt. Både på grund av pandemihanteringen och impopulära pensionsreformer. Regimen har dessutom de omfattande protesterna efter fängslandet av Aleksej Navalnyj i färskt minne.
Oberoende av vilket var det mycket betydelsefullt att det blev ett gemensamt svar på det brev Rysslands utrikesminister Lavrov skickade till EU:s och Natos medlemmar. Lavrov hade hoppats på ett svar från varje land för att på det viset hitta sprickor i den gemensamma linjen. Men några sådana kilar kunde inte slås in.
Något paradoxalt konstaterade Lavrov (och Putin) att EU inte längre var relevant som samtalspartner eftersom ett gemensamt svar hade skrivits.
Men hur relevant hade EU varit om unionen inte klarat av att enas?
Mot den bakgrunden är det helt centralt att EU:s utrikes- och säkerhetspolitik förblir enad. Långsiktigt är det också nödvändigt att stärka den ytterligare.
Om detta borde den svenska debatten också handla. Istället får vi ännu en gång för eller emot Nato, en fråga som till och med Nato betraktar som irrelevant. Det är något märkligt med hela den svenska säkerhetspolitiska debatten. Om läget i Europa är instabilt och konfliktläget blir svårare, då säger både de som vill ansluta Sverige och de som vill att vi ska stanna utanför att detta talar för deras ståndpunkt.
Och samma sak sägs när läget är stabilt och konfliktnivån låg.
Den debatten är en återvändsgränd. Nu handlar det om att hantera en akut kris. Ett krig i Ukraina kommer att öka flyktingströmmarna, kräva nya sanktioner och nya svar på hur det ryska hotet sak bemötas.
Sådana gemensamma svar måste hittas inom EU.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
