Ett steg tillbaka på Nordirland

ledare Att det skulle utbryta oroligheter efter Brexit kom knappast som någon överraskning ens för Boris Johnson, som ändå gjort allt för att spela ned riskerna. Nu gäller det att hitta lösningar som alla parter kan acceptera. 

När Sverige skulle folkomrösta om EU för 25 år var en av Ja-sidans bärande argument att EU var bra för freden.
Efter två världskrig hade unionen sett till att det inte längre fördes krig mellan – eller inom – medlemsländerna.
Genom åren har det argumentet återkommit i Europadebatten, och ganska ofta har det också avfärdats. ”Det går inte bevisa att det är just EU som skapat fred.” ”Hur länge ska EU-anhängarna egentligen orka med att spela ut freds-kortet?”
Kanske visar oroligheterna i Nordirland att det trots allt fanns en del substans bakom det där argumentet. EU har trots allt skapat en ram där konflikter som den på Nordirland kan lösas med samtal istället för strid. Kompromisser istället för kravaller.

EU kan inte göra särskilt mycket i nuläget.

Att det skulle utbryta oroligheter efter Brexit kan knappast komma som någon överraskning ens för Boris Johnson, som ändå gjort allt för att spela ned riskerna. Men i samma stund som vallokalerna stängt i juni 2016 och britterna röstat för att lämna EU restes varningsflagg för att gränsen mellan Irland och Nordirland respektive Nordirland och resten av Storbritannien var den verkligt svåra nöten att knäcka.
Båda gränserna hade länge befunnit sig inom EU:s inre marknad, vilket varit förutsättningen för att de tidigare så hårda gränskontrollerna kunnat monteras ned. Men EU har en yttre gräns att skydda, och genom Brexit skulle ju Storbritannien (och därmed Nordirland) hamna utanför.
Alla insåg problemet. Och riskerna. Det var också ett av huvudskälen till att förhandlingarna mellan Storbritannien och EU drog ut på tiden. Det fanns helt enkelt ingen riktigt bra lösning. Boris Johnson lovade Nordirland att det aldrig skulle bli några nya gränskontroller inom landet, samtidigt som det fanns mycket starka krav på att inte skapa någon hård gräns mellan Irland och Nordirland.

Genom det så kallade Nordirlandsprotokollet förblev den senare gränsen öppen, men för att frakta gods, varor och liknande mellan Nordirland och Storbritannien krävs det idag tullkontroller. Det talas om ett 30-tal formulär som ska fyllas i för export till EU, momsregler ska beaktas och administreras. Avgifter ska betalas in.
Krångligt, inte minst för företagen.
Och nu har våldsamheterna tagit fart igen, 23 år efter Långfredagsavtalet. Unionister, som vill att Nordirland för all framtid ska förbli en del av Storbritannien, protesterar mot den nya gränsen. 90 polismän har skadats i ett regn av stenar och bensinbomber. Bilar och bussar brinner.
Alla politiska partier på ön uppmanar människor att ta det lugnt, men våldet eskalerar ändå, sannolikt prådrivet av kriminella gäng på unionistsidan.

EU kan inte göra särskilt mycket i nuläget. Chansen fanns under förhandlingarna. Ändå måste EU och Storbritannien förstås hjälpas åt. Mana till lugn. Hitta lösningar som alla parter kan acceptera. Visa att de nya reglerna för handel mellan Nordirland och resten av Storbritannien inte behöver vara ett så stort problem som de nu uppfattas.
Men i grunden är det förstås Brexit som sådant som är problemet. EU har visat sig vara en mycket bra lösning för konfliktfyllda regioner. Genom att gå upp i unionen har många gränstvister, liksom ekonomiska och kulturella konflikter, kunnat lösas, eller i alla fall läggas på is. Det gällde till att börja med i Västeuropa, det har utan tvekan varit fallet i östra Europa, och det gäller för de länder på Balkan som nu knackar på dörren för att bli medlemmar.
För Irland och Nordirland har Brexit blivit ett steg tillbaka. Det återstår bara att se hur långt det steget blir.