Ett svek om medierna anpassar sig

Krönika Alltför ofta låter medierna partierna styra vad de rapporterar om, men medierna får aldrig vika från sitt krav på sanning.

Nyhetsmedierna och journalistiken är utan tvekan hårt pressade. Skälet är inte bara en hårdare konkurrens om människors uppmärksamhet än någonsin och tuffa ekonomiska villkor.

Skälet är också återkommande politiskt motiverade attacker från politiker och partier, debattörer och politisk-alternativa medier som vill tukta nyhetsmedierna.

Desto viktigare är det att nyhetsmedierna inte bara står upp för utan också intensifierar sina ansträngningar för att leva upp till sin viktigaste demokratiska uppgift: att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor.

 Ur det perspektivet finns det starka skäl för etermedierna att vara mer återhållsamma med att göra intervjuer och ha studiodebatter i livesändningar 

Det är något helt annat än att tillhandahålla sådan information som olika politiska krafter vill att de ska göra.

Inte minst viktigt är sanningskravet: att det nyhetsmedierna rapporterar om är sant och relevant. Det omfattar inte bara den information som medierna själva gräver fram, som alltid bör kontrolleras före publicering. Det omfattar också den information som kommer från politiker, myndigheter och andra nyhetskällor. Sådan information kan vara saklig, korrekt och relevant, men den kan också vara missvisande och falsk. Det gäller inte minst information från politiker och partier.

Mycket tyder på att politiker över tid har blivit mindre rädda för att avslöjas med att sprida falsk och missvisande information, och att de därför oftare sprider just sådan information.

I en sådan situation räcker det inte att nyhetsmedierna kontrollerar att det är sant att någon har sagt något. I en sådan situation innebär sanningskravet att nyhetsmedierna också behöver kontrollera att det någon har sagt är sant. När man inte kan lita på att det politiker och andra säger är sant kan nyhetsmedierna inte nöja sig med att fungera som mikrofonhållare och bara förmedla vad politiker och andra säger: de måste bli bättre på att kontrollera sanningshalten i det som sägs före publicering.

Ur det perspektivet finns det starka skäl för etermedierna att vara mer återhållsamma med att göra intervjuer och ha studiodebatter i livesändningar. Alternativet är att de blir bättre på att göra en grundlig research om vad forskning och annan evidens visar före sändning – och har det journalistiska självförtroendet och modet att säga emot politiker när de sprider falsk och missvisande information.

Men självklart finns det situationer där det inte är entydigt vad som är sant, särskilt när det gäller områden som är politiskt kontroversiella och där det finns olika sidor i debatten. Det är inget problem när debatten handlar om åsikter, men det är ett problem när debatten handlar om hur verkligheten i något avseende är beskaffad. Var och en har som bekant rätt till sina egna åsikter, men inte till sina egna fakta. I sådana situationer behöver nyhetsmedierna bli bättre på att värdera den samlade evidensen, det vill säga vilken sida som har (mest) stöd i forskning, offentlig statistik, eller annan fakta, och låta det styra nyhetsrapporteringen. Annars riskerar nyhetsmedierna att hamna i den falska balansens fälla, där man låter olika sidor komma till tals som om de vore jämbördiga trots att den ena parten har evidensen på sin sida. Varje gång det händer är det ett svek mot sanningskravet.

För att nyhetsmedierna ska kunna leva upp till kravet att tillhandahålla sådan information som människor behöver krävs det med andra ord stor självständighet gentemot politiska och andra makthavare. Det gäller även i förhållande till vad man lyfter upp. Alltför ofta låter nyhetsmedierna partierna styra vad de rapporterar om, till priset av att frågor som partierna inte vill tala om hamnar i medieskugga. Ett bra exempel är den grundlagsändring som riksdagen klubbade i veckan som gick, och som innebär att det blir straffbart att röja hemliga uppgifter som kan skada Sveriges förhållanden till andra stater eller mellanstatliga organisationer.

Den ändringen innebär en betydande begränsning av meddelarskyddet och nyhetsmediernas möjligheter att rapportera om oegentligheter. Ändå var det i princip tyst i nyhetsmedierna om frågan mellan april, när det första beslutet togs, och de sista dagarna före det andra beslutet. Svårare än så var det inte att ändra grundlagen och begränsa medborgarnas rättigheter. Inte när medierna valde att inte uppmärksamma frågan.

I takt med att de politiska krafter som vill tukta medierna växer sig starkare blir det kanske alltmer frestande för nyhetsmedierna att anpassa sin bevakning till dem. Det gäller inte minst public service, som är måltavla för en stor del av den politiskt motiverade kritiken och som är mest påverkade av politiken.

All sådan anpassning vore dock ett svek. Nu om någonsin behövs det nyhetsmedier som vässar instrumenten för att kontrollera att all den information de förmedlar är sann och relevant. Och nu om någonsin behövs det nyhetsmedier som kompromisslöst står upp för att deras viktigaste uppgift är och förblir att förmedla sann och relevant information – alldeles oavsett vilka det retar upp.

Jesper Strömbäck, är professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG i Göteborg.