Ledare I områden i Sverige där en halv miljon bor fattas det stabila pappor. Det borde oroa många fler.
»Det är alltid en kvinna som ringer. Oftast en mamma eller en syster. Alltid en kvinna. Aldrig en man.« Säger Kumlachefen Jacques Mwepu, med 24 års erfarenhet av kriminalvården, i sitt sommarprogram.
Beata Hansson och Vesna Prekopic belyser i boken Papporna, sönerna, våldet (Verbal) en stor jämställdhets- och integrationskonflikt runt papparoll, maskulinitetsförväntningar, fattigdom och föräldraskap. Precis som Diamant Salihu i boken Tills alla dör och Kumlachefen har de noterat frånvaron av fungerande fäder i många våldspåverkade pojkars och unga mäns liv.
Männen i boken berättar om en uppväxt präglad av en destruktiv mansroll
Runt hela vårt land ska pojkar fostras till att bli jämställda män och föräldrar. En egen minister visar frågans tyngd. Men i områdena där behoven är störst är det ofta destruktiva mansideal och konservativa könsroller som styr. I brist på en stabil och närvarande pappa väljer pojken de förebilder som finns.
Männen i boken, där flera brutit upp från den onda spiralen, berättar om en uppväxt präglad av våld och grav psykisk ohälsa, om fostran in i en destruktiv mansroll. Där en pappa kan tvinga en liten gråtande pojke att gå ut på gården och slå tillbaks, istället för att bli tröstad. En 9-åring kan hålla sig hemifrån till midnatt varje kväll för att slippa stryk. En annan tro att skottskador på pappas kropp är normalt.
En av de intervjuade, Mattias, arbetar nu med ungdomar som hamnat snett, han är kritisk:
»Hur ska du, som pappa eller mamma, kunna kräva att ett samhälle som du har valt att ställa dig utanför ska ta ansvar för dina barn?«
Tidigare socialarbetaren Maria säger:
»Alla pratar om föreningslivets positiva sidor, och de finns, men det som ingen pratar om är att det inte går att arbeta med integration när området är helsegregerat.«
Peter Andersson leg. psykoterapeut och våldsforskare vid Stockholms universitet, skriver i förordet om det smärtsamma lidandets röda tråd och det nedslående i att myndigheter inte agerar kraftfullt ens när de känner till det, »Vi behöver påminnas om att den socialisationsprocessen faktiskt går att bryta.»
Covid-pandemin lärde oss att Sverige inte var som vi trodde. Det fattades personal och utrustning. Vissa yrkesgrupper fick slita orimligt hårt.
Vi är nu mitt inne i en pågående våldsepidemi och den förda politiken lider brist på realism.
Visst är fler lärare och poliser viktiga delar av lösningen. Men till de jobben är det verkligen ingen kö.
Så, hur lång tid ska det få ta?
Allmänheten har tappat tålamodet. I en färsk SOM-undersökning om åsikter om politiska förslag vill 70 procent se hårdare straff, lika många kvinnor som män. Att frågan drivs av alla partier är inte en slump. Vi är i en valrörelse, men inget parti kommer att klara detta på kortare tid än två mandatperioder. Varken poliser, kriminologer eller andra experter tror att gängskjutningar och annan kriminalitet kan lösas på kortare tid än tio år.
Per-Erik Ebbeståhl, trygghetsdirektör i Malmö, intervjuas i SvD (21 augusti) i samband med att en 15-årig pojke skjutit ihjäl en 31-årig man.
Han har helt rätt när han pekar på preventiva nyckelfaktorer som skola, boende och att föräldrarna kommer in på arbetsmarknaden för att minska och förhindra kriminalitet. Inte minst viktigt är en fungerande arbetsmarknad för unga vuxna som alternativ till brott.
Magdalena Andersson talar ofta om att det är viktigt att kvinnor i utsatta områden ska gå till jobbet. Nu måste hon även våga tala högt om att stora delar av Sverige kommer att vara otrygga så länge det är brist på stabila fäder.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
